Genidrag att sammanföra Lo Kauppi och Anna Vnuk
Relaterat
Artikelbilder
Anna Vnuk och Lo Kauppi – två enormt coola kvinnor, menar ÖP:s recensent.Fotograf: Linn Lokadotter Bodell
Kauppi står för upproret i sitt politiska stå upp-nummer där hon med grova penseldrag och befriande rå humor, som ett flitigt citerande av ordet hora ur Bibeln, skjuter skarpt mot den världsomspännande sexismen. Genom att wallraffa i hordräkt och burka avslöjar hon nätverket GSO – Global Sexism Organisation, och dess främsta vapen – att med lömska metoder, som lansering av silikonbröst och självsvält, få kvinnor att förtrycka och hata sig själva så till den grad att de inte har ett uns av energi kvar till motstånd.
Men i stället för att älta vårt självhat bör vi tänka och agera mer som sexisterna, ”tänk sport i stället – på nästa boll bara” menar Kauppi och slår ett slag för en av GSO:S hemliga strategier – co-operation. I samlad trupp består vi trots allt av fem miljoner antisexister och bara vi samlar våra styrkor kan vi förändra världen när vi vill, är hennes brinnande budskap à la guerilla style.
Kauppi sprider också för en stund ett visst mått av allvar och deppighet i salongen då hon presenterar kalla och tänkvärda fakta om världsläget, som att 25–30 miljoner kvinnor i Afrika uppskattas vara könsstympade, information som även den redan frälsta aldrig kan få inpräntat för många gånger.
Och med hjälp av ett drastiskt klädbyte från burka till stringbikini, pekar Kauppis superagent med hela handen på två sidor av samma mynt. I slutet av föreställningen lyfter beröringen ytterligare genom intervjuer med människorättsaktivister, som trots en evig kamp mot könsstympning och hedersmord känner framtidshopp.
Och vem är då jag att inte känna hopp? är min tanke, och jag tar Kauppis brandfackla med mig när jag går.
När Anna Vnuk tar över scenen efter pausen byts perspektivet ut från det stora till det lilla livet. Hon lämnar ut sig själv och bjuder betraktaren att följa med in i förlossningssalen och på en resa genom förlossningsvåndor, en nära döden – upplevelse och ett drastiskt kejsarsnitt. Hennes koreografi är en hyllning till den sensualitet och styrka som kvinnokroppen bebor. Och på det viset kan även Vnuks del av aftonen tolkas som politisk, med hjälp av en medryckande lösmagedans lyckas hon nämligen förmedla en slags kroppslig befrielse i att bli mamma. Hon andas kött och blod, sensualism och svett, hon har humor och självdistans, hon är urstark och hennes kropp tillhör henne själv och hennes nyfödda barn, som hon stolt placerar på en piedestal. Det är glamour, och det är ren och skär glädje och kärlek.
