Jag kommer inte ihåg sist jag skrattade så hårt i en teatersalong, jag kommer inte heller ihåg när jag blev så överraskande imponerad. Sirqus Alfon slog Östersund med häpnad.

Vad som till en början verkade vara en pubertal tolkning av Killinggängets Tupolevs blev en av de mest genomtänkta produktionerna jag någonsin haft turen att bevittna.

Det slutade liksom inte bubbla tricks och dolda talanger ur den spandexklädda kvartetten. Som med små medel lyckas engagera och charma brallorna av den annars så svårimponerade tv-spelsgenerationen.

80-talisterna gick i spinn av den välpaketerade produktionen som kompromisslöst relaterar till tiden då pixlarna var färre och ”Purple Rain” var banbrytande.

Sirqus Alfon är väl medvetna om detta, de är också medvetna om att de står inför en salong fylld av experter.

Experter på dansmattor, Guitar Hero och Mortal Kombat. De kan därför inte ta några genvägar utan tar varenda fiktivt steg, riff och uppercut med full kraft. Och imponerar ännu lite mer. De spelar, dansar, akrobatiserar, gymnastiserar, agerar, åker rullskridskor och lite till. Frågan är mer vad de inte hann visa upp inom loppet av en och en halv timme.

Det här är ett smart drag av Riksteatern, det är precis vad som krävs för att ge Nintendo-skadade ungdomar en spark in i kulturlivet. Och det funkar. Redan i foajén pratar man högt om när man här näst ska besöka teatern.