Ljudet påstås vara så grundligt bearbetat att det ska låta som det en gång gjorde i studion när låtarna spelades in.

Så satt jag då där igen och stirrade som ett fån, rakt in i högtalaren.

Det var den där tonen, den ton som kanske blivit en av de mest omskrivna. Pianotonen i slutet av ”A day in the life” med Beatles. Den som bara fortsätter och fortsätter. I det oändliga, känns det som. Men till slut får den ändå ge upp och klinga ut och liksom livet självt tyna bort, när allt är sagt och gjort.

Precis så här satt jag en gång på sommaren 1967. Jag stirrade rakt in i högtalaren och tänkte:

Vad fan är det här?

Exakt samma känsla infinner sig nu igen när jag, lite skeptisk, skaffat den remastrade och allmänt uppfnissade Beatlesboxen.

Det här ska tas grundligt, tänker jag först och jag slänger på ”Please, please me”. Sakta börjar ett skevt leende växa i mitt nylle. Jag gick på det igen, tänker jag. Fåntrattar som jag kan de lura hur många gånger som helst bara de påstår att det är något nytt med produktionen.

Men här är det ping-pong- stereo och inte särskilt märkvärdigt. ”Please, please me” är dessutom väldigt tidsdaterad.

Så jag tar ett rejält grabbatag i boxen och letar mig ned till ”Sgt Pepper”.

Och jösses.

Här märks skillnaden och den gamle sergeanten golvar mig med samma kraft som för 42 år sedan.

Inte oväntat är det i de mer orkestrerade låtarna som skillnaden i den nya ljudbilden blir som mest påtaglig. På nytt fastnar jag i det eviga mantrat ”tänk att den är inspelad på bara fyra kanaler”. Som om det vore viktigt.

Det går knappast att slå in en mer öppen dörr än att påstå att ”Sgt Pepper’s lonley hearts club band” är fullständigt unik och lysande. Men i den här versionen greppar den tag i en på nytt och väcker till liv allt som blivit avtrubbat med åren.

Det känns som första gången. Och jag kan inte låta bli att fundera:

Hur var det egentligen när George Harrison tog till orda där i studion och berättade att han också hade en ny låt? Även om den kommer bättre till sin rätt i detta nyputsade skick, så är den ju väldigt märklig.

Jag menar, här radas mästerverken upp och så kommer Georges fullständigt introverta och besynnerliga sitarorgie ”Within you without you”.

Gav John och Paul varandra menande blickar?

Men så, detta med sluttonen i ”A day in the life”. Den är så vansinnigt mäktig. Det känns som, att det är då och jag är där och det är sommarlovet 1967. När ingenting mer skulle bli sig likt.

Jag är lycklig. Lycklig över att ha fått leva så att jag fick höra den här tonen. Numera remastrad i ny lyster.

Sluttonen i ”A day in the life” måste vara höjdpunkten för vad den mänskliga civilisationen åstadkommit.

Bättre än så blir det aldrig.

När jag sitter där med boxen dras jag motvilligt men ändå oundvikligt tillbaka till den mycket unga man jag var på 60-talet. Jag minns en becksvart sensommarkväll 1968. Vi var ute och seglade. Alla andra var nere i kajutan medan jag satt ensam till rors i sittbrunnen.

Båten dunsade mot vågorna och ur den transistorradio jag hade som sällskap fick jag för första gången höra ”Hey Jude”. Som i trans satt jag där och lyssnade på det oändliga omkvädet ”... na na na ...” ackompanjerat av båtens dova daskande mot vattnet.

Den suggestiva känslan kryper sig nu på igen och därför gräver jag, nästan en smula tårögt, efter ”Hey Jude” i sin nya ljudskrud. Och visst, den låter fantastiskt.

Jag blir sedan riktigt på allvar som ett barn i en godisbutik:

Undrar hur den låter? Och den? ”Here, there and everywhere” ger mig välbehagliga rysningar av ett slag som jag inte trodde att jag fortfarande förmådde uppleva.

Jag biter av hela ”Revolver” och konstaterar att den hade kunnat vara inspelad i går. Ett band skulle på allvar kunna slå igenom i dag genom att ge ut samma platta.

För att det ska vara meningsfullt att dunka 2 500 kronor i bordet för denna nya Beatlesbearbetning, krävs att man har en någorlunda biffig stereo. Här är det mängden av små nyanser som ger upplevelsen. Det är nog inte så stor vits att dra ned låtarna på mp3-filer.

Också denna insikt gör mig på något sätt glad. Det känns så rätt. Bara genom att köpa skivorna och ha en riktig stereo kan man på nytt dela livet med den pianoton som vägrar att dö. Sluttonen i ”A day in a life”.

Och förresten, när jag var i butiken skulle jag samtidigt hämta Nisse Hellbergs nya platta. Jag fick veta att den var restnoterad. Alltså helt slutsåld i hela landet.

Vet ni vad, jag tror att det vänder nu. Jag känner det tydligt. Den här världen är trots allt god. Och det smakfulla kan aldrig i längden negligeras.

Anna Anka var bara en dröm som vi drömde eftersom vi ätit dåliga skaldjur.