Paradigmskifte är kanske inte det vanligaste ordet i en svensk skönlitterär roman. I Klas Östergrens nya roman ”Den sista cigaretten” är det däremot stapelvara.

Det paradigmskifte -– byte av tankemönster – som Östergren skildrar kallas 1980-talet.

Klas Östergren har två saker som skiljer honom från de flesta andra författare.

Det ena är att han är en fantastisk historieberättare – intrigerna i hans romaner är storartade läs­äventyr och thrilleraktigt spännande utan att han någonsin blandar in deckargenrens enklare berättartrick.

Det andra är att han kan vara ganska pratig.

”Den sista cigaretten” är inget undantag.

Från inledningen, där författaren Claes sitter i en utrangerad, rostig och möglig Opel i en lada på en gård i Österlen och lyssnar på ett blandband och i whiskyruset minns en del ganska så omvälvande saker som utspelades i 1980-talets Stockholm, till slutet i nutid, bjuder Östergren på en härlig resa.

Blandbandet spelar en central roll.

Claes får av misstag med det från en fest och blir helt uppslukad av musiken. När kassettbandet försvinner söker han upp Madelene som skapat det för att få ett nytt.

Där träffar han Jörgen, en tidens man, en yuppie som pluggar på Handels för att bli ekonomiskt oberoende, men också en kulturellt intresserad man.

Det visar sig att Jörgen är en av Claes beundrare. Kanske inte så mycket för vad han har skrivit utan för att Claes under 1970-talet vågade uppträda i slips och kostym, något som inte var comme-il-faut.

Medan livet lunkar på för Claes så åker det i expressfart för Jörgen.

Med jämna mellanrum träffas de och Claes blir uppdaterad om Jörgens stora konstinstallation där verket ”Den döende dandyn” ska spela en central roll.

Claes får en för honom oönskad central roll i Jörgens skapande, en roll som leder till en framtida exil på en gård i Österlen.

Östergrens berättelse är som vanligt elegant men också, som vanligt, lite småsegt berättad här och var.