År 1909 var det nämligen dags för Sverige att inrätta sina nio första nationalparker.

Med amerikanska Yellowstone National Park som förebild ville man bevara unik natur för eftervärlden.

Det här firas i år med två omfångsrika böcker. Den ena, med bild och text av Claes Grundsten, heter kort och gott Sveriges Nationalparker (Max Ström).

I pressmeddelandet kallas boken för praktverk och den gör verkligen skäl för namnet.

Claes Grundsten berättar med stor känsla och faktakunskap om Sveriges numera 29 nationalparker. Bok-en är också användarvänlig med tips och fakta för dem som vill besöka parkerna.

En av de första nationalparkerna var Sonfjället i Härjedalen. Det här firar länsstyrelsen i Jämtlands län genom att ge ut boken ”I hjärtat av Härjedalen. Sonfjället” (Jamtli/länsstyrelsen)

Redaktören Lisa Öberg inleder boken på ett fantasieggande sätt med att beskriva hur landskapet runt Sonfjället kan ha tett sig när det för 10 000 år sedan skakade av sig inlandsisens täcke.

Det är ett bra grepp att redan i inledningen presentera granen Old Rasmus som en av fjällets äldsta invånare. Det 9 500 år gamla trädet är också en av världens äldsta granar.

Boken visar med text och bild den rikedom i naturhistoria som vi har bara in på husknuten här i Sverige.

Forskare inom geologi, botanik, arkeologi och mycket mer skriver lättfattligt och levande om Sonfjällets andra invånare som björnar och järvar, men också om hur fjällets karaktäristiska klippformationer skapats.

Klimatfrågan är högaktuell i dag och därför är det särskilt spännande att läsa om hur trädgränsen genom Sonfjällets historia vandrat upp och ner beroende på hur varmt klimatet varit.

Något som bryter mot bokens övriga struktur är dock de märkliga personporträtten.

Personerna som är intervjuade bor i Sonfjällets närhet och är intressanta i sig, men är beskrivna på ett väldigt klichéartat och ytligt sätt.

Så här låter en typisk beskrivning av en av de intervjuade kvinnorna:

”Ansiktet är runt och kinderna friskt röda./…/ Ofta en våffla i handen. Sjal på huvudet. Lyckligt befriad från västerlandets kvinnliga skönhetsideal.”

Det här påminner nästan om 1800-talets exotiska beskrivningar av främmande folk.

I övrigt är bokens styrka att skribenterna inte bara är neutrala iakttagare till fjällets liv. Det märks att de är förtjusta i ”sitt” fjäll och det bidrar till att vi som inte känner till det så väl gärna vill veta mer efter att ha läst boken.

Denna närhet till naturen utmärker också den andra boken, Sveriges Nationalparker. Men den ger också ytterligare bakgrund samt ett mer kritiskt perspektiv på hur bildandet av nationalparker genomförts.

Naturligtvis ger en bok där bilder och texter gjorts av samma person ett mer enhetligt intryck. Böckerna kan med fördel läsas tillsammans eftersom de kompletterar varandra.