Katarina Wennstam var kriminalreporter på SVT men sadlade om och blev författ­are driven av ilska och ett brinnande engagemang av de samhällsstrukturer hon såg i sitt arbete.

Den första boken, ”Flickan och skulden”, var en debattbok som handlade om hur våldtäktsoffer behandlas. ­Efter ytterligare en debattbok övergick Wennstam till att skriva romaner – utan att tappa vare sig samhällsengagemang eller ämnen.

Hennes tre romaner handlar alla om könsmaktordning, om mäns missbruk av kvinnor. Första romanen handlade om juristvärlden, andra om polisväsendet och i ”Alfahannen” utspelar sig detta i filmbranschen.

Jack Rappe är filmens bad boy. Stor stjärna med internationella framgångar på sin meritlista, en man som tar för sig som han vill, en alfahanne.

Under en inspelning träff­ar han Emma Wahl, en ung tjej som får sin första chans i filmbranschen, en lätt erövring för Rappe. Filmen blir en framgång, de två blir ett glamoröst par. Eller snarare, Rappe är glamorös och hon blir ett vackert bihang i omvärldens ögon.

När Rappe hittas i sitt luxuösa brygghus med livshot­ande sår i magen är det en given kioskvältare – media­ frossar i spekulationer – hämnd, rånförsök eller självförsvar? När det dessutom visar sig att det är Rapp­es egen Emma som attackerat honom välter kiosken igen.

Under den kommande rätte­gången spar varken åklagarsidan eller försvaret på krutet, här gäller det att skjuta över skulden – vem är egentligen offer och vem är gärningsman?

Flera karaktärer från Wennstams tidigare romaner återkommer i ”Alfahannen” som liksom de tidigare är rappt skrivna av en engagerad författare. Men Wennstam förmår inte ge karaktärerna liv, berättelsen känns inte trovärdig och man lämnar boken med blandade känslor. Det ställs relevanta och viktiga frågor om offrens situation, men som roman betraktat är den svag.