HOT CHIP

”One life stand”

(Emi)

På nätet: www.myspace.com/hotchip

lllll

Det är svårt att bli besviken på Hot Chip. Bandet har ett tillräckligt starkt grundkoncept för att inte ta ihjäl sig med soundutvecklandet. Det kan tyckas en aning tråkigt, hade gärna sett att de vågade lite mer. Å andra sidan är det ju inte ett nytt Hot Chip-album utan nya hits. Det väger verkligen upp.

Den här gången är jag främst såld på titelspåret, singeln ”One life stand”, den har en refräng som troligen är den vackraste Hot Chip nånsin levererat. Fullkomligt magisk.

Vidare bör definitivt ”Take it in” och ”Thieves in the night” få en hel del radiotid, de skulle i dag platsa på en Hot Chip-samling i alla fall. Hade medlemmarna själva fått bestämma hade de nog plockat med någon av balladerna, som faktiskt blir fler och fler. Elektronördarna leker nämligen soulkungar ett flertal gånger på ”One life stand”. Det funkar hyfsat det också.

VAMPIRE WEEKEND

”Contra”

(Playground)

På nätet: www.vampireweekend.com

lllll

New York-gossarna i Vampire Weekend fortsätter med sin preppy-svängiga universitetspop.

Med melodier klädda i Oxfordskjorta och med texter om diplo- matsöner, aristokrater och att dricka horchata i december.

Skillnaden är att musiken har flyttat ut ur föreläsningssalen – och in i särskolan.

Vampire Weekend har lämnat det städade uppförandet på ”Contra”.

De leker respektlöst med konceptet ”popmusik” – och blandar obrytt afropop och electro med klockspel som hämtade ur ”Lilla sjöjungfrun”.

”Diplomat’s son” låter som om Peter Gabriel och MIA blivit fulla på campus, bjudit in Ariel på xylofon och gått till studion för att spela in ett dancehallnummer med schlagermelodi.

Och även om spretigheten i bland blir lite väl mycket att processa, så går det inte att undgå: Vampire Weekend är världens just nu mest unika band.

De har ett pop-dna som är omöjligt att kopiera. Och ett uttryck som är identifierbart på första takten.

BJÖRN SKIFS

”Da capo”

(Capitol/EMI)

På nätet: www.skifs.se/

lllll

Björn Skifs har inget att bevisa. Nya skivan ”Da capo” innehåller sålunda gammalt material i (delvis) ny dräkt. Första spåret ”I’m here to stay” är den enda helt nya låten och långt ifrån skivans starkaste spår. Bäst fungerar klassiker som ”Fångad i en dröm” ell-er ”Härligt härligt men farligt, farligt”. Gissningsvis är Skifs fans inte ute efter några formexperiment och ”Da capo” bärs upp av hans alltjämt starka stämma och den närvaro han lyckas förmedla rakt igenom inspelningen. Skivan är på sätt och vis en spin off på Skifs otroligt framgångsrika krogshow och det märks. Det är habil underhållning, men långt ifrån spännande.

DONKEYBOY

”Caught in a life”

(Warner)

På nätet: www.myspace.com/ donkeyboyofficial

lllll

Norska Donkeyboy säger själva att de finner inspiration i lättsmält europeisk syntpop från 80-talet som A-ha och Alphaville, men också att de inspirerats av mer FM-rockbetonade amerikaner från samma era, exempelvis Tom Petty. Det borgar för en, åtminstone på papperet, väldigt spännande mix i mina öron.

Och delvis lever ”Caught in a life” upp till förväntningarna. Flera av låtarna har rejäl hitpotential och sätter sig direkt, men tyvärr går mina associationer ofta också till amerikanska The Killers, som med ungefär samma inspirationskällor skapar en del fantastiska hitlåtar, utspädda på i övrigt rätt intetsägande album.

Synd att det inte höll hela vägen.

S HERI

”First sign”

(Mamia Music/Universal)

På nätet: www.myspace.com/ officialsheri

lllll

Sällan har en svensk artist varit så omskriven på förhand som Sheri. Redan för ett år sedan började hennes PR-folk bearbeta pressen, men det är först nu som debutalbumet kommer. Och i samma veva sjunger hon ledmotivet ”U got me good” till filmen ”Snabba cash”.

Stort genombrott på gång, alltså? Ja, förmodligen. Låtarna är habila r’n’b-produktioner där framförallt ”First sign” kommer att bli en jättehit. Och hon sjunger riktigt bra.

Men jag kommer hela tiden på mig själv med att undra vem det är hon är så lik. Är det Leona Lewis? En souligare Kelly Clarkson? Eller är det Agnes? Sheri sätter inte riktigt sin egen stämpel på det här. Jag saknar ett eget uttryck.

AMERIE

”In love and war”

(Def Jam/Universal)

På nätet: www.myspace.com/ameriemimarie

lllll

Sedan jättehitten ”1 touch” för snart fem år sedan har Amerie kämpat med skivbolagsstrul, så för henne är det en seger att ens ha kommit ut med den här plattan. Och det är kul för hon är en sångerska att hålla koll på. Det är också kul att hon låter musiken spreta – med ruffiga rockgitarrer i botten på låtarna ”Dangerous” och ”Higher”. Det är skivans bästa spår.

Hon borde ha experimenterat mer med den typen av låtar, för när det är dags för de obligatoriska balladerna tappar jag helt intresset. Synd.

JOSEFINA SANNER

”Love case scenario”

(Finaville Music/Border)

På nätet: www.josefinasanner.com

lllll

Josefina Sanner är ännu ett namn i den snart oöverblickbara floran av svenska singer/songwriters. Likt alla de andra är hennes musik utan tvekan kompetent, hon har en stark röst, låtarna är skrivna med känsla och texterna är utlämnande om brusten kärlek, här i formen av en redogörelse av ett smärtsamt uppbrott och allt som följer i dess spår.

Men jag hittar inget som lyfter. Varför ska jag lyssna på just Josefina Sanner framför någon av de andra inom samma genre, vad får henne att sticka ut? Tyvärr ingenting, känner jag.

Men förstasingeln ”Beautiful day” höjer sig över mängden och har potential att bli kanske inte en P3- men P4-hit.