Skivrecensioner
Relaterat
Artikelbilder
Boyzone.Fotograf: Matt Dunham
GORILLAZ
”Plastic beach”
(Parlophone)
På nätet: www.gorillaz.com
3
Damon Albarns virtuella gorillor är tillbaka med tredje albumet ”Plastic beach”. En ny Gorillaz-cd är per definition en bra sak, men i min bok hamnar ”Plastic beach” dessvärre i den dötrista gråblaskiga trepoängs-zonen. Det är inte dåligt, men heller inte så jäkla bra som det skulle kunna vara. Att bara haja till var tredje låt är irriterande, när 16 spår hade kunnat bantas ned och stramas upp 10-12 riktigt bra.
Tjusningen med Gorillaz finns kvar – den schizofrena mixen av pop, dub och reggae, kryddad med A-listegäster som Lou Reed, Mick Jones och Snoop Dogg, men det räcker inte hela vägen.
SALEM AL FAKIR
”Ignore this”
(EMI)
På nätet: www.myspace.com/ salem
3
Mannen med de multimusikaliska talangerna är tillbaka, med en platta som lustigt nog uppmanar oss att ”Ignore this”.
Det är nu svårt att göra när det kommer till Salem Al Fakir. Särskilt med tanke på att han den senaste tiden varit mer än aktuell i vad som ofta kallas det här landets största musiktävling; Melodifestivalen.
”Keep on walking”, som bidraget heter, återfinns såklart på ”Ignore this”, och flankeras av idel genomarbetade spår, genomarbetade precis på det vis som bara Salem Al Fakir kan åstadkomma.
Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag alltid har haft svårt för den intellektuella stil (här sysslas det med pop på doktorandnivå) den omhuldade Salem Al Fakir står för, men det är också i det närmaste oundvikligt att värja sig mot mannens outtröttliga lekfullhet, den höga musikaliska nivån till trots.
Klart mer än godkänt för ”Ignore this”, även om det sällan är charmigt, snarare kyligt vackert på något Grace Kelly-liknande vis.
KEVIN COSTNER & MODERN WEST
”Turn it on”
(Playground)
På nätet: www.myspace.com/ kevincostnerandmodernwest
1
Jag kommer på mig själv med att glömma att jag lyssnar till Kevin Costner och hans orkesters ”Turn it on”. Jag placerar omsorgsfullt cd-skivan i facket i min bärbara dator, skjuter in och hör de inledande takterna till titelspåret ”Turn it on” dra igång.
Och så, där var ett mejl som ska läsas, oj kolla vad den sajten skriver, undrar om det blir fint väder till helgen.
Ja, och så fortsätter det. Tills jag faktiskt ”kommer på” att Kevin Costners röst ljuder i mina öron. Hans röst ackompanjerad av ett högst välvilligt Modern West, som gör sitt bästa, de gör faktiskt det.
Det ska likna country, det ska väl lika western, men mest finns musiken där som ett bakgrundsljud. En ”kollega” till Kevin Costner sysslar med ungefär samma typ av macho countrymusik, Toby Keith heter han, och detta är en högst avmätt kalkyl av vad Keith förmår göra ungefär tusen gånger bättre.
BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB
”Beat the devils tattoo”
(Cooperative Music)
På nätet: www.myspace.com/blackrebelmotorcycleclub
2
Melodin den unga prostituerade visslade efter att han mördat Pasolini. Tystnaden av sista hylsan som faller mot blodstänkta boots. Eller ljudet av stål mot sten när ”Pals” ristas in på Billy The Kids grav.
Där har ni tre exempel på hur ”Beat the devils tattoo” låter.
Titelspåret på BRMC nya skiva är en Texas-dammig historia med stålsträngade gitarrer, dånande trummor, skallerorms-maraccas och handklapp. Kanske coolaste låten på den här sidan 10-talet.
En urladdning som också får BRMC att bränna allt sitt krut. Resterande delarna av skivan följer visserligen i samma spår av outlawrock, men melodierna är svagare, pulsen långsammare och känslorna ljumnare.
SIVERT HÖYEM
”Moon landing”
(Bonnier Amigo)
På nätet: www.myspace.com/ siverthoyem
2
Min länk till Sivert Höyem går, som för många andra, via Ane Brun. Brun, norskan som flyttade till Sverige för kärleks skull, och sakta men säkert erövrade svensk singer-songwriter-mark i takt med ökat musikaliskt självförtroende.
Sivert och Anes samarbeten har i mitt tycke varit fruktsamma, och särskilt den spröda, kontrastfyllda duetten ”Lift me” visade prov på taktkänsla och god smak.
Sivert Höyem by himself är inte lika gott.
Höyem trampar rockmusikvatten med en nästan uttråkad känsla, och prövar vingarna som något slags hybrid mellan den framlidne INXS-sångaren Michael Hutchence och en oklar variant av valfri rockoperasångare.
Bäst står sig Sivert Höyem dock i lugnare tempo, och behållningen på ”Moon landing” är otvetydigt skälvande ”Going for gold”.
NEO
”Human frontier”
(Warner)
2
Melodifestivalaktuelle Neo vilar inte på lagrarna, utan har ett album redo att erövra listorna med lagom till finalveckan i tävlingen, som han missade genom att åka ur i Andra chansen.
Chansen på listorna för skivan då? Tja, gillar man falsettpop enligt Mika-modell till toner som ofta påminner om urblekt Erasurepop från sent 80-tal, har man utan tvekan en högtidsstund framför sig. Är man inte så intresserad av det, blir det dock väldigt tjatigt i längden.
Höjdpunkter då? Schlagerbidraget ”Human frontier” är utan tvekan en låt som sätter sig på hjärnan, men i övrigt känns musiken jämntjock. Albumet hade dessutom tjänat på lite hårdare sållning, 14 spår är minst fyra för många.
BOYZONE
”Brother”
(Polydor/Universal)
På nätet: www.boyzone.net/
2
Det känns nästan lite hemskt att jag inte blir ett dugg berörd av Boyzones nya album. Skivan har färdigställts i efterdyningarna av sångaren Stephen Gatelys tragiska död i höstas, och titeln ”Brother” är riktad direkt till honom. I konvolutet finns en stor bild på honom, och Ronan Keating har skrivit en fin inledande text om sin sångarkollega.
Trots detta finner jag musiken på ”Brother” totalt ointressant. Musiken känns igen från bandets storhetstid, men andra halvan av 90-talet var en annan värld, och det som då gjorde dem till ett intressant pojkband känns bara platt i dag. Tyvärr.
BRUKET
”En annan klass”
(Citybird)
På nätet: www.myspace.com/ bruket
4
I det Sverige som tickar på där ute i osynligheten, långt bortom surdegstrender, lantrock och Kåken-hipsters, lever Bruket. Ett band som – helt utan den genans och självmedvetenhet som präglar svensk populärmusik – spelar punk av det eleganta slaget.
I tempo snabbt nog för att hinna stämpla in på skiftarbetet i ståltrådsfabriken river Fagerstabandet av de flesta låtarna på under två minuter. Lika uttänkt som distanslöst. Med koskällor som intron och gnisslande rundgång till bryggor. Lägg därtill rusande Stooges-riff, The Clash-melodier och en oemotståndlig Hives-energi (som också producerar skivan).
Bruket känns, våren 2010, som Sveriges viktigaste band.
