Hoffstens ödmjuka ton
Nära på vartenda ett av Storsjöteaterns sjuttiotalsröda säten är fyllt när Louise Hoffsten och hennes kvartett kliver in från logen med en sällan skådad punktlighet.
Relaterat
Artikelbilder
Louise Hoffsten sjöng med inlevelse på Storsjöteatern igår kväll, här kompad av Anders Jonsson på bas.Fotograf: Johan Axelsson
Efter att till en början ha sjungit med reservation blommade Louise Hoffsten sedermera ut för att ta i med en märkvärdig styrka i rösten.Fotograf: Johan Axelsson
Det är lite snack men mycket verkstad när Micke Nilsson trummar igång en tung takt med resten av bandet följande. Och längst fram sitter hon på en barstol och sjunger, med ett munspelsbälte hängande i mikrofonstativet.
Och det är ju faktiskt att se något av en ikon här. Louise Hoffsten är en av få tydliga kvinnliga gestalter på den svenska blues- och rockscenen och en av de främsta bluesrepresentanter vi har i utlandet. Amerikanska countrystjärnan Faith Hill har tolkat hennes musik, hon har fått lovord av tunga namn som K.D. Lang och Nancy Sinatra, hon tolkade själv Dylan för Dylan när han mottog Polarpriset och har bannemig blivit ett frimärke. Om det inte är ikoniskt vet jag inte vad.
Men ändå håller hon en ödmjuk ton under konsertens gång. I huvudsak under mellansnacken men också i sången är hon inledningsvis lite mer tillbakadragen än vad man kunde önska. Det tar sig, dock. Kvällens första riktiga höjdpunkt är Vreeswijk-covern "Balladen om ett Munspel" som börjar med huvudrollsinstrumentet i duett med en pigg blåssynth för att sedan mynna ut i ett särdeles svängigt samspel hela bandet emellan.
Hoffsten väljer att nästan helt utesluta hennes engelskspråkiga material för att fokusera på hennes två senaste svenskspråkiga album. Och det är modigt, med tanke på att engelskan utgjort nästan hela hennes karriär - folk kan sakna vissa givna klassiker och surna till. Men låtmaterialet hon jobbat fram tillsammans med Peter LeMarc är så pass starkt att det bör vinna över vilken Hoffsten-konservatist som helst.
Efter ganska precis en timme ställer sig bandet tillsammans, arm i arm, för att buga och tacka för sig. Efter det obligatoriska dakapoklappandet kommer Petter Bergander ut, sätter sig vid pianot och plinkar i gång vad som ska bli "Be Your Lady" (det första i en hel halvtimme av extranummer). Louise vill ha hjälp av publiken med ett parti - musiken tystnar till en försiktig takt och här sitter förstås en trevande kör, mumlande som möss. Men vi påeldas av henne, vår sång ökar i kraft och vi är för en sekund som ett med bandet när våra röster ekar genom salongen. Där är en liten lycka i vardagen.
Petter Arbman
