Häftiga växlingar mellan kaos och poesi
Evigt unge Björn Alterhaug tog salongen på gamla Teatern med storm tillsammans med sin kvintett på torsdagskvällen. Han är sedan länge ”bundis” med Jämtlandspubliken.
Relaterat
Jazz med Björn Alterhaug Quintet.
Gamla Teatern.
Modernt och fräscht. Hård och ettrig jazz med poetiska inslag.
– Jag spelade här redan som ung gutt på 60-talet med Ingvar Johansson, berättade han.
Sedan dess har han spelat med de flesta av jazzens storheter. I dag är han jazzprofessor vid Trondheims Musikkonservatorium.
Sin kvintett har han handplockat. Fyra toppmusiker med anknytning till konservatoriet.
Jag lyssnade till den första avdelningen i går kväll. Den inleddes med en lätt manisk variant på ”Days of wine and roses”.
Fast ett långt intro på pianot förvillade. Vigleik Storaas slog an ett avantgardistiskt tema med truliga klanger och stabbiga rytmer. När man nästan tappat hoppet rivstartade saxarna så ventilerna bluddrade.
Alterhaugs skägg vispade strängarna på basens hals och fingrarna boppade aldrig sinande toner.
Hur håller fingrarna undrar man?
Musiken i går kväll andades mellan återhållna melodiska partier och partier med stor täthet. Musik på gränsen till kaos och brinnande härdsmälta utan att tappa linje och grepp.
Imponerade gjorde altsaxofonisten Frode Nymo. Tillsammans med Storaas skapade han modern estradpoesi i ”What reason could I give”.
– Folkmelodier är svåra att ta kål på, sa Alterhaug och stack huvudet ned i flygelns klanglåda.
Där intonerade han ett gammalt norskt folk-kyrie. På barytonsax svarade John Pål Inderberg med tibetansk strupsång. Så lät saxen. Häftigt och ursprungligt.
Sedan var det fritt fram för saxarna att groteska melodien. Magisk och tidlös musik som kvintetten arbetade upp till extatisk nivå.
Bill Evans ”Come rain or come shine” tolkades i en hårdför variant med studs i Alterhaugs bas.
En jazzafton med häftiga växlingar mellan kaos och poesi.
