Respektingivande, Amanda Jenssen
Amanda Jenssen
Bygget, Åre
Torsdag 11 mars
Relaterat
Bildextra: klicka här!
Flockar av Årebor, stinna av Jägermeister, öl och självförtroende pressar sig mot varandra och byter pö om pö medlemmar. Bygget är stort men Amanda Jenssen har likväl fyllt det. Framme vid scenen finns ett hålrum där en mindre skara svirar och svänger sig kanske lite yra. Men så tänds den röda "Happyland"-lampan som utgör scenens fond och David Guetta-rytmen förbyts i 30-talistisk gladjazz. Även de modiga i flocken stannar upp för en minut eller två innan serotoninhalten gör sig påmind och dansen återupptas.
Det är ett vackert band som står på scenen. Inte bara Amanda Jenssen själv, med hennes vitblonda svall, svarta aftonklänning och små laguner till ögon. Männen är uppklädda till tänderna för att ge rätt känsla av 30-talsglamour. Som förstås väl motsvarar musiken. Det Jenssen skapat med förre The Wannadies-sångaren Pär Wiksten på senaste skivan "Happyland" är en ljudbild minnande om popmusikens ursprungsdagar. Även låtar från första albumet har i liveutförandet omarbetats och getts en stilig nygammal skrud. Och det skär sig lite med publiken till en början. Stilla och stela står de i ett par låtar innan de slår följe med de där modiga flockmedlemmarna.
Amanda Jenssen är en respektingivande anförare på scen. Hon leder sitt storband med fast spetsbeklädd hand. Får dem att svänga loss med instrumenten när det behövs och kommenderar ljudlöst dem att endast körsjunga försiktigt under hennes soloakustiska nummer. Och när man då tror att publiken inte kan röra sig mer än millimetrar fram och tillbaka slår hon till med en "Amarula Tree", varmare och svettigare än närmaste bastu. Blåssektionen förvandlar det till regelrätt storbandsjazz och armar flänger fram och tillbaka över hela lokalen och flocken är vildare än någonsin och det är allsång.
Sedan extranummersdags, och temperaturen i bastun skruvas bara upp av ”Happyland” och… nej, den oerhört väntade och efterlängtade ”Do You Love Me” kommer aldrig. I stället väljer Jenssen en vacker, svåridentifierbar ballad som växer i sin rytm för varje refräng. Och kudos till henne för det. Det är ännu ett tecken på den för Idol-artister så obekanta integriteten hon uppenbarligen besitter. Det syns i ögonen – hon tror nog på sig själv och sitt mer än på något annat här i världen.
Petter Arbman
noje@op.se
