Musik som bygger glädje
Relaterat
_MG_2252.JPG
Alla Fagra
Klubb SAM
Gamla Tingshuset
fredag 19 mars
Under de senaste två åren har det inom populärkulturen rått en mindre hysteri runt folkinfluerade rockband. Det har varit stämsång, skogsdoftande produktioner och skägg. Mycket skägg. När Alla Fagra tar sina första toner på Klubb SAM hinner jag först tänka "Fleet Foxes!" och ondgöra mig en aning över hur trendstyrd populärmusiken är - alla ska låta som alla under en viss period innan några modiga kommer och bryter upp det hela igen. Jag tänker så, innan jag inser att det Alla Fagra bär på snarare är en påminnelse om att folkmusiken funnits länge och även har en lång svensk tradition. Det är Fleet Foxes som låter som dem, inte tvärtom.
Malmö-bandet inleder med ett varligt förberedande innan de första riktiga tonerna får sprida sig i rummet. Försiktiga fingrar slår lätt mot instrumenten. Och steg för steg byggs det upp. Bouzoukins strängar snirklar sig ut ur högtalarna i samspel med fiolen. En akustisk gitarrbas fyller ljudet med varm färg. Julia Westberg låter hennes lätta röst lägga sig längst ovanpå medan trummorna ökar i takt och intensitet. Sedan är vi mitt uppi det. Ofta manar de till vilt taktklappande i publiken. Glada tjut skjuter ut bland stolarna och med snabba stråkar i bakgrunden känns det som en folkfest i 1800-talets slut. Jag väntar bara på en midsommarstång i mitten av golvet vi kan dansa kring.
Bouzouki-mannen Gabriel Hermansson informerar om att de har tredubblat publiken sedan senaste spelningen i Bispgården. Och då är publiken här runt 40 stycken. Han skämtar om att det kanske var en procentuellt stor del av ortens invånare, förvisso. Det blir många roliga mellanprat, där i synnerhet violinisten Olof Göthlin kliver fram som en ren improvisationskomiker.
Texterna är ofta tänkvärda, komiska berättelser, finurliga i sin formulering. "Davids Klagan" sjungs ur perspektivet på bandets vän David vars passion för pianospelande är ganska mycket större än vägg-i-vägg-grannarnas. "Mina grannar tycker inte om mitt piano" går refrängen och det är ett så härligt udda tema för en låt att det överskuggar musiken i sig.
Det är mycket glädje, skratt, sol och leenden ikväll - att Alla Fagra även gör en show för barn förvånar inte. De hade passat bra på mitt gamla dagis Tummelisa, där vi åt endast vegetarisk mat och klädde ut oss till blad och solstrålar. Men jag kan sakna ett stråk av mörker när det genom hela spelningen går en klämkäck glädje som tar sig främst i uttryck genom Julia Westbergs sorglösa, ständiga Carola-smil och väna blick. När en låt går "Falafel kan ej falla fel för falafel får min fela att funka fint" och cirkulerar helt runt matfenomenet från mellanöstern är det emellertid svårt att själv kväsa ett leende.
