"Inte Nessers bästa i Barbarotti-sviten"
Håkan Nesser
De ensamma
Bonniers
Relaterat
Artikelbilder
”De ensamma” är Håkan Nesser fjärde bok om kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti. Som de tidigare en omfångsrik sådan, Nesser har inte brått att komma fram till gåtans kärna utan tar gärna ut svängarna. Inget fel i det, inte om man tar ut svängarna på ett sådant läsvärt och begåvat sätt som Nesser gör.
En man hittas död nedanför ett stup. Ingenting tyder på att han ska ha blivit knuffad eller tvingad att hoppa. Ingenting tyder på annat än att det är en olyckshändelse eller möjligen ett självmord. När polisen upptäcker att mannens dåvarande fästmö dog genom ett fall utför samma stup för många år sedan både stärks känslan av att någonting inte stämmer och teorin om att det kan vara ett självmord. Men det väcker Barbarottis intresse, det är något som skaver.
Rent berättartekniskt lånar Nesser av sig själv och lite av andra. En grupp människor har för många år sedan umgåtts flitigt men sedan splittrats upp. Många år senare hittas en i gruppen död och gåtans svar finns i det förflutna.
”De ensamma” hoppar mellan nutid och dåtid på ett förtjänstfullt sätt och tillbakablickarna driver handlingen framåt.
Det berättartrick som känns lite lånat är att låta de döda berätta och kommentera. Mons Kollentoft har gjort det till en del av sitt berättande med varierad framgång, här känns det bara påklistrat.
Inte Nessers bästa i Barbarotti-sviten, men en helt okej roman i hängmattan.
