SHERYL CROW

"100 miles from Memphis"

(Universal)

Betyg: * *

På nätet: www.sherylcrow.com

Det känns som att Sheryl Crow har satt sig ner och samlat ihop alla låtar hon alltid velat spela in, struntat blankt i att en del av dem egentligen inte funkar klockrent ihop på en platta, valt ut de allra bästa musikerna att jobba med och sedan stegat in i studion.

Det här är ett soulalbum med retrokänsla, men ibland känns det som att rösten inte riktigt håller hela vägen för det Sheryl Crow vill göra.

Musikerna är grymma och körarrangemangen snygga. Lyssna bara på Justin Timberlakes bakgrundssång i den annars rätt malplacerade Terence Trent D'Arby-covern "Sign your name".

Och det finns några fina spår. "Long road home" låter lite Eric Clapton, "Stop" är riktigt vacker, "Summer day" är just en rätt skön sommarlåt och covern på Citizen Copes "Sideways" är ursnygg, även om det i ärlighetens namn mest är tack vare Citizen Copes medverkan.

Slutsatsen är ändå att det här aldrig blir riktigt intressant. Men Sheryl Crow hade nog kul i studion. Säkert alldeles särskilt när hon gjorde den hemska karaokeversionen av Jackson 5-hiten "I want you back". Good for her.

RICHARD ASHCROFT

"RPA & The united nations of sound"

(EMI)

Betyg: * * *

på nätet: www.richardashcroft.co.uk

Richard Ashcroft är mycket mer än The Verve, han är också mycket mer än mannen som skrev indieeposet "Bittersweet symphony". Men "The united nations of sound" är en otroligt splittrad historia, som om Ashcroft inte kan bestämma sig för om han ska gå vidare eller stanna kvar.

Albumets första halva är ett pärlband av störningsmoment. Det blir bra när Ashcroft drar upp tempot, som i "Born again", där han sjunger med en morrande rockröst som om det gällde livet. Det låter amerikanskt och det låter som om 38-åringen har fyllt minst hundra år. Men ändå finns det någonting som irriterar i varje låt, ingenting sitter som en smäck. Vad gör de fåniga trummorna, det trista bluesgunget och rap-partierna där? Fråga inte mig.

Andra halvan tar sig, "She brings me the music" är underbar och gör mig beredd att förlåta alla spretiga utsvävningar. "Royal highness" är också bra om man förlåter "Sweet Jane"-stölden, och avslutande symfonibakelsen "Let my soul rest" får också passera med beröm godkänt.

Slutsatsen är att britpop-pappan gör som han vill och testar sin lyssnare ordentligt. Resultatet är schizofrent.

KORN

"III: Remember who you are"

(Roadrunner/Warner)

Betyg: * *

På nätet: www.korn.com

Korns nionde platta är en slags återgång till bandets ursprung. Textmässigt rätt pubertalt, frontmannen Jonathan Davis ältar åter sin ångestfyllda uppväxt, men också en musikalisk resa tillbaka i tiden. Till sin hjälp har de sin förste producent Ross Robinson. Ett smart grepp kan tyckas. Problemet är bara att Korn famlar på utan att riktigt komma någonstans. Det driv som de uppvisar på inledande spåret "Oildale (leave me alone)" lyckas bandet inte förvalta och på låtar som "The Past" är Korn sövande tråkiga. Kanske är "III" en riktig höjdare för de mest inbitna Korn-fansen men skivan lär knappast locka några nya. Bästa spår: "Let the guilt go".

TIRED PONY

"The place we ran from"

(Fiction/Coop/Playground)

Betyg: * *

På nätet: www.myspace.com/tiredpony

Är det någon som är sugen på fler "supergrupper"?

Tänkte väl inte det.

Tired Pony låter som en utmärkt idé. Gary Lightbody lämnar (olyckligtvis bara) tillfälligt Snow Patrol och slår sig ihop med Peter Buck som (lyckligtvis bara) tillfälligt lämnat REM och ber Jacknife Lee (REM, Snow Patrol, U2, The Hives, Weezer, Editors) producera. Om det här gängets melodier inte sätter sig i huvudet på dig är din själ gjord av teflon.

Det är inte min så jag sitter och nynnar och tänker att "fan vad snyggt det här var" medan jag väntar på att något ska hända.

Det är kul att grabbarna har något att göra och naturligtvis gör de vad de gör väldigt bra. Vad Tired Pony har med någon annan att göra är dock oklart och mig hade det inte gjort någonting om de inte gjort något alls. Bra band kan inte släppa plattor jämt.

I AM KLOOT

"Sky at night"

(Pias/Border)

Betyg: * * * *

På nätet: www.myspace.com/iamklootmusic

När I Am Kloot släppte sin första skiva "Natural history" 2001, var jag helt tokig i snuskigt romantiska låten "To you". Sedan dess har Manchester-trion, med varierat resultat, lunkat på i samma melankoliska och dova takt som på debuten. "Sky at night" är inget undantag. John Bramwells karaktäristiskt mjuka röst ligger i fokus, bakom den smäktar stråkar och försiktigt gitarrplinkande. Men I Am Kloot har på sin femte skiva fått myset, mörkret och de fyndiga textraderna att samklinga på ett sätt som det inte lyckats med tidigare. "Sky at night" är perfekt att lyssna på när hösten börjar smyga sig på och du nattbadar i en dunkel sjö under fullmånen med kala trädgrenar som ditt enda sällskap. Elegant.