Skådespelet blir det viktiga
Relaterat
Bildextra
Först så föds man ju av Line Knutzon, Danmark
Gamla Tingshusets bakgård 24/7 kl 19.00
Regi: Håkan Borgsten
En sval sommarkväll på gamla tingshuset så har 50 talet människor i blandade åldrar sökt sig för att se premiären på Teater Verbals uppsättning av Först så föds man ju som dramatikern Line Knutzon skrev redan 1994. Publiken får sitta på svala blå parkbänkar som känns lite sådär först men som snart glöms av eftersom pjäsen ganska snabbt griper tag.
Scenen är uppbyggd av byggställningar och ser lite rank ut på vissa ställen, men symboliken med rummen och alla trådar som spänner över/genom byggställningen är smart genomtänkt. Den skapar rummen och trådarna är de trådar som vi människor har omkring oss.
Line bjuder på ett intelligent manus som först känns lite rörigt och ostrukturerat men som efter hand blir starkare och starkare, och jag inser att hon med denna pjäsen lyckas att förklara hur vi människor funkar i relationer till oss själv och andra . Och att vi har trådar( beroende på hur vi haft det tidigare i våra liv och vilka vi mött) som ibland möts på de mest osannolika sätt. En del har trådar så trassliga att ingen kan närma sig är en av de härliga och insiktsfulla replikerna i pjäsen. Line har använt ett poetiskt målande språk och hennes filosofiska utläggningar är underbara.
Regissören Håkan Borgsten har använt utrymmena på scenen väl och alla platser utnyttjas för spel. Skådespelarna synkar fint med varandra och de tolkar samtliga sina roller på finstämt sätt även i de stycken som är av lite våldsammare slag.
Roliga rekvisita lösningar där bla Tjurberg, som spelas av Christoffer Sjölund som gör en ärlig och distinkt bild av sin rollkaraktär, bär en dammsugare på ryggen som en slags väska, där han har sina saker instoppade.
Nymse som är den lilla människan som måste höra ihop med någon för att finnas och som bär sitt bagage med sig tungt överallt. Manda Stenström som spelar Nymse har växt i sitt skådespel och visar på nya fina, lite mjukare sidor av sig.
Viktor med sin svåra migrän hänger varje morgon utanför apoteket ,en svår roll att inte överdriva för att lätt bli för mycket men som Björn Johnsson hittar en fin balansgång för.
Axel spelas övertygande av Max Simonsson. Lis och Kiss som är systrarna som bor för sig själva och som inte vågar gå utanför lägenheten med rädsla för att drabbas av något allvarligt. Elin Andersson gör en stark karaktär av sin roll Lis och Stina Hylén som Kiss gör en vacker gestaltning av den andra systern.
Enkelhet i rekvisita där skådespelet blir det viktiga. Jag gillar det konceptet och jag gillar hur väl skådespelarna agerar med varandra och kliver in i varandras sfärer utan att någon blir för mycket eller tar över.
En pjäs som många borde se och som ställer kloka frågor som, vad gör man egentligen som granne? Se svaren och berörs. Pjäsen spelas tom 28 juli.
Maria Flink
