Veckans skivrecensioner
Relaterat
KATY PERRY
”Teenage dream”
(Capitol/EMI)
Betyg: 2
På nätet: http://www.myspace.com/katyperry
Det är få som kommer ihåg det, men Katy Perrys första skiva innehåller bara tre riktigt bra låtar och de blev alla singlar (”I kissed a girl”, ”Hot n cold” och ”Waking up in Vegas”). Resten var rätt dåliga.
Jag är rädd för att det är samma visa här.
”Carlifornia gurls” är ju kul, men sen är det tunt. ”The one that got away” har driv som en härlig svensk schlager och balladiga ”Circle the drain” har en stark text som kan tolkas som en kommentar till exet Travie McCoys missbruksproblem.
Resten maler på som något som Pink möjligen skulle kunna fylla en b-sida med. Det är förvånande eftersom Katy Perry ju är en ypperlig låtskrivare i vanliga fall.
Nu har ju större artister än Katy Perry byggt karriärer med tre hitlåtar per skiva, så det är inget problem för en sångerska som dessutom är expert på att spela sin roll i medierna. Hennes karriär kommer att gå spikrakt uppåt.
Men som album betraktat är det här en rejäl besvikelse.
EELS
”Tomorrow morning”
(E Works/Cooperative)
Betyg: 4
på nätet: www.eelstheband.com
”Tomorrow morning” är Eels tionde album och det avslutande i den trilogi som Mark ”E” Everett och bandet spottat ur sig på bara 14 månader. Då skulle man ju kunna tänka sig att albumet är en hafsig historia, men icke. Att E är en grym låtskrivare är inget att tjafsa om, men han är inte känd för att vara jordens meste muntergök. Det kan man förvisso inte förvänta sig av någon som när han inte ens fyllt 20 år hittade sin egen pappa död, för att sedan under bara några år genomlida sin mammas, systers och kusins död. Då är man liksom inte den som tänker: ”äh, ryck upp dej.”
Men något har hänt med E. Visserligen är melankolin kvar, och det ska den vara, men en tufsig ljudmatta full av lo-fi, elektronika-gospel och beatsamplingar lägger sig under sorgligheten som en piffig picknickfilt. Det är härligt oputsat och skevt, och, lyssna här – det är kul och piggt. Som om E tänkt ”Hey, det är kul igen, det är enkelt, det är bara musik, slappna av”.
Kanon!
OH, HARRY
”Arena rock”
(Lovely Records)
Betyg: 4
På nätet: www.ohharry.com
Harriet Ohlsson, tidigare sångerska i Hellsongs, släpper eget under namnet Oh, Harry, och det är knepigt att placera det hon gör i en genre. Sången får mig ibland att tänka på Kate Nash, ibland på Tori Amos, ibland på Björk och ibland på Stina Nordenstam. Men soundet är ett helt eget. Det är annorlunda på ett skönt och okonstlat sätt.
Alla spår utom O’Jays-klassikern ”Now that we’ve found love” – som hon ändå lyckas göra till en helt egen låt – är egna verk direkt från hennes eget hjärta, och hon har producerat och spelat in allt själv. Dessutom spelar hon själv allt från slagverk till ukulele, och hon lyckas få dragspel att låta riktigt svängigt.
Mina personliga favoriter är gungiga ”Hey mr” och ”I reclaim my streets”, vemodiga ”He is not the one” och inledande ”Shift happens” med ovan nämnda dragspel.
KATIE GOES TO TOKYO
”My naked heart”
(Redberry C M)
Betyg: 2
Kathrine Bergström har en röst som inte upprör någon i körens sopranstämma, men som inte direkt har något att tillföra på en soloplatta. Det låter kanske taskigt, men det är faktiskt så. Det är stor skillnad på att kunna sjunga och att vara en bra sångare.
Hennes andra album som Katie goes to Tokyo, ”My naked heart”, lämnar mig tyvärr oberörd. Samma sak som med rösten gäller för själva musiken. Det är egentligen inte speciellt dåligt, det är bara menlöst, lätt att glömma och slätstruket. ”Little sister” låter som en klenare variant av Vanessa Paradis gamla hit ”Be my baby”, och den är tillsammans med sorgsna ”One way conversation” skivans höjdpunkt.
WILDBIRDS & PEACEDRUMS
”Rivers”
(Leaf Label/Playground)
Betyg: 4
På nätet: www.wildbirdsandpeacedrums.com
Att kategorisera Göteborgsduon Wildbirds & Peacedrums som ”alternativ pop/blues/jazz” är egentligen meningslöst för Mariam Wallentin och Andreas Werliin gör precis som de vill. De rör sig i gränslandet, hela tiden på mellan kategorierna, med avundsvärd lätthet.
På ”Rivers” har de rest till Island för att samarbeta med den tolv man starka kören Schola Cantorum Reykjavik Chamber Choir, samma kör som medverkar på Björks platta ”Medulla”. Ena halvan av skivan är präglad av det samarbetet. Den har en lätt sakral framtoning, men utan att förlora det grymma sväng som Wildbirds & Peacedrums också står för.
På den andra halvan är det bara Mariam och Andreas på trummor, sång, oljefat och orgelbaspedaler. Det är mer avskalat, men innehåller ändå förvånansvärt många intrikata lager. Någonstans anar man ett släktskap med Kate Bush i hennes mer experimentella dagar, med Björk, med 80-talsband som Japan och Dead Can Dance.
Fast Wildbirds & Peacedrums klarar sig utan sådana referenser. De går sina egna vägar – och när det låter som på inledande ”Bleed like there was no other flood” är jag beredd att följa dem vart som helst.
HJALTALÍN
”Terminal”
(Kimi/Playground)
Betyg: 3
På nätet: www.myspace.com/hjaltalinband
De har sålt guld på Island och hyllas i den brittiska pressen. Nu kommer Hjaltalíns andra skiva till Sverige. ”Terminal” är en svårdefinierad historia. Föga överraskande har den isländska orkestern spelat med Jens Lekman. Liksom Göteborgs särling blandar de ogenerat genrer och frossar i experimentella instrumentationer. Resultatet är en tillbakalutad pop som bär drag av såväl filmmusik som klassisk soul.
På flera av de nya låtarna backas Hjaltalín upp av en full symfoniorkester och skivans ljudbild har en rikedom som man sällan hör i dagens massproducerade pop. Det kan ta ett tag att vänja sig, men gör ett försök. ”Terminal” är musik att lyssna till länge.
!!!
”Strange weather isn’t it”
(Warp/Border)
Betyg: 2
På nätet: www.chkchkchk.net
”Alla har en Berlin-platta i sig”, tycker !!!:s (lär er nu, Chk chk chk, heter de) sångare Nic Offer. ”Strange weather isn’t it” ska alltså föreställa discopunkarnas svar på Bowies, Lou Reeds och Iggy Pops mytologiserade Tysklandsbesök.
Man får ge dem det, de lägger ribban högt. Men att lyssna till !!!:s nya album i den kontexten är som att se Stefan Holm tävla mot Sergej Bubka i stavhopp. Utan stav.
Med tanke på hur daterade bandets tidigare skivor låter i dag bjuder ”Strange weather isn’t it” på en del positiva överraskningar. När inledande ”AM/FM” går igång är det det svårt att sitta still och plattan har ett härligt smutsigt sound. Men i längden hjälper inte det. Här finns ingenting som sticker ut och ingenting som någon kommer att minnas när låtarna tagit slut.
