Toy Story 3

Genre: Animerat

Premiär: Biostaden 1-6, Östersund i

Svenska röster: Jan Myrbrandt, Fredrik Dolk, Anna Book med flera

Regi: Lee Unkrich

Speltid: 1 tim 48 min

Censur: 7 år

Betyg: 4

Sakta släcks ljuset i lekrummet. Leksakernas led tunnas ut; Etch, Bo Peep och hennes får, aporna, den astmatiska pingvinen Wheezy – alla är borta, trasiga, slängda. Till och med soldaterna deserterar, i fallskärm genom fönstret.

Men Woody är kvar, liksom Buzz Lightyear, makarna Potatohead och ett par till. De som, skapade av genierna på animationsstudion Pixar, gett oss två av filmkonstens starkaste upplevelser, ”Toy story” 1 och 2. Nu kurar de skymning, i väntan på undergången. Deras ägare, Andy, är på väg till universitetet. För leksaker finns bara två alternativ: vinden eller soptippens eld.

Film tre är, åtminstone titelmässigt, ”Toy story – Det mörka hotet”, den svartaste filmen i serien, filmen där rollfigurerna mognar, utsätts för fasansfulla prövningar och svetsas samman under tryck. Vissa scener i ”Toy story 3” är definitivt svarta nog att sätta små barn i gråt och locka fram tårar i föräldrars förhärdade ögon. Hur ska det gå?

Men jag ska inte lura er att ”Toy story 3” är en traumatiserande ”Fanny och Alexander” med cowboydockor i titelrollerna. Filmens andra halva är i stället en storartad hyllning till ”Flykten från Alcatraz” och en hel isoleringsavdelning av andra klassiska bryta-ut-ur-fängelset-filmer. ”Toy Story”-seriens stora styrka har alltid varit extremt välkoreograferade, humorspäckade, långa actionsekvenser, och treans massiva rymning från daghemmet Solsidan kommer inte att göra någon besviken. Här kommer de potentiella klassikerna slag i slag – vaktapan, den djupt deprimerade clownen Skrattis och ”Buzz Lightyears spanska läge” kommer vi att kunna se tills vi själva fraktas till vinden i en svart säck.

Kommer dina barn att vilja se filmen 35 gånger på en vecka. Kommer du att vilja göra det? Jag kan inte helt svara för barnen, men själv är jag nog böjd att säga nej.

Det är inte filmens svärta som sänker helhetsintrycket utan dess svacka – femton minuter när det egentligen inte händer någonting vare sig spännande eller roligt.

Kanske är jag ogin nu. Kanske fläckas mitt omdöme av sorgen i mitt hjärtas hjärta över att jag faktiskt inte kommer att få se ”Toy story 3” 35 gånger i veckan. Mina egna barn, uppvuxna med Woody och Buzz, är mer som Andy nu, på väg bort. Så blir ”Toy story 3” en filmsvit som sammanfattar en liten period i mitt liv som kallas småbarnsår. Det är kanske därför jag gråter när jag ser Woody, Buzz och Jessie sakta och kärleksfullt fatta varandras händer i farans stund.

En fas i mitt liv slutar nu. Liksom filmhistoriens starkaste trilogi. (TT Spektra)

För kärleken

Genre: Drama

Premiär: Grand 1–2 Östersund

Med: Danny Glover, Peter Gardiner, Tuva Novotny med flera

Regi: Othman Karim

Speltid: 1 tim 36 min

Censur: 11 år

Betyg: 3

I ”För kärleken” får vi följa fyra olika personer vars vägar korsas på ett minst sagt brutalt sätt. Det handlar om kulturkrockar, åldersrasism och svenska regler som tvingar människor ut på ruinens brant.

Stora frågor som lätt kan bli klyschiga när de ska luftas i en biofilm. ”För kärleken” balanserar oftast på rätt sidan om gränsen, karaktärernas öden gör ont, de ger en magknip som inte släpper. Men ibland blir det också en övertydlighet där man önskar att regissören skulle låta biobesökaren tänka själv i stället för att bli skriven på näsan.

”För kärleken” har lånat sin struktur av filmer som ”Crash” och ”Short cuts”, vilket känns befriande efter alla svenska filmer där lågmäldhet och fint foto har stått i centrum. Här fläskar man på med känslor och budskap som om det inte fanns någon morgondag. Många kommer att älska den här filmen och om den kan få i gång en debatt om orättvisorna i vardagens Sverige är jag den första att applådera. (TT Spektra)

White material

Genre: Drama

Premiär: Folkets Bio Regina, Östersund.

Med: Isabelle Huppert, Christophe Lambert, Isaach de Bankolé

Regi: Claire Denis

Speltid: 1 tim 40 min

Censur: Från 15 år

Betyg: 2

Det finns filmer som bygger på föreställningen att så länge någon av huvudpersonerna kämpar, är stark i motgång och utmanar sig själv så är ett gripande drama i hamn.

”White material” är en typisk sådan film. Maria, en vit kaffeplantageägare i ett icke namngivet afrikanskt land, vägrar att lämna sina ägor trots att det pågår blodiga inbördes stridigheter. Konflikten som kryper sig allt närmare hennes älskade kaffeplantage får arbetarna att fly och resten av hennes familj att förbereda sig på att återvända till Frankrike. Men Maria står pall och har inga planer på att fly och lämna hela skörden därhän.

Det är svårt att veta i vilken ände man ska börja förklara varför ”White material” inte är en bra film. Isabelle Huppert som spelar Maria Vial och Christophe Lambert som gör rollen som hennes exmake André Vial är både duktiga skådespelare. Även övriga skådespelarinsatser får med beröm godkänt. Felet ligger varken rolltolkningar eller val av miljöer, som i all sin sjabbighet är rätt vackra.

Nej, det stora problemet ligger i att ”White material” har ett manus som befäster alla fördomar som finns om Afrika.

Som om detta inte var nog så känns hela storyn alldeles för tunn. Varför blir Maria Vials son fullkomligt galen och varför envisas hon med att försvara honom trots att han uppenbarligen är en psykopat? Vilka är dessa rebeller? Vem är den här Henri Vial som stryker omkring som en skugga?

Låt er inte luras. ”White material” är inte ett gripande drama om en ensam kvinnas kamp mot ondska. Den låtsas bara vara det. (TT Spektra)