Samtida nordiskt vemod
Morbror Knuts sorgsna leende
Katarina Kieri
Norstedts
• Obestämt
Relaterat
Byn och staden.
Det är inte många mil som skiljer dem åt, där uppe i Norrbotten, men ändå handlar det om två fullkomligt olika världar.
Katarina Kieris nya roman handlar om flickan Karla, som växer upp i staden och dess svensktalande, käckt moderna miljöer.
Men hennes mamma kommer från den finsktalande byn, och i hemmet är det byns kargt allvarsamma temperament som råder.
Men Karla är varken som det ena eller andra och att varken passa in i staden eller byn gör att Karla går runt med en ständig känsla av utanförskap i kroppen.
I den här berättelsen får vi följa flickan under hennes uppväxt och hur hon kämpar för att förstå vem hon egentligen är och var hon hör hemma.
Katarina Kieri är både poet och prosaförfattare och i den här boken anfaller hon på båda dessa fronter, på gott och ont.
Bokens karaktärer beskrivs flyktigt, utan några djupare bakgrunder eller några detaljerade beskrivningar av utseenden, bortsett från någons karäkteristiskt röda näsa eller någons flätor som sticker ut under mössan.
Människorna är siluetter i en miljö som även den är sparsamt beskriven.
Kieri utelämnar de komplicerade sammanhangen och omständiga miljöbeskrivningarna för att istället måla upp världen som Karla ser den.
Och det gör hon med hjälp av de små, små detaljerna.
Snöklumparna i lovikavanten, morbroderns klapp på bröstfickan innan han reser sig från soffan, lukterna och aningarna, ja precis så mycket som behövs för att läsaren ska kunna konstruera resten av miljöerna själv.
För det är nämligen inte människorna eller omgivningarna som står i centrum för den här boken.
Det är stämningarna och känslorna.
Tvivlen, den svalda gråten, ilskan, de självsäkra svaren och de små, små glimtarna av lycka.
Allt i den här boken kretsar runt det som försiggår i huvudet på ett självständigt tänkande barn alltmedan det växer upp mitt emellan två vitt skilda kulturer, och det som sker runt omkring henne går bara att ana sig till.
Historien i sig är uppbyggd lite som ett poem, långsamt strävande framåt men ständigt återvändande till vissa nyckelsituationer och nyckelformuleringar, som förblir desamma hur historien än utvecklar sig.
Lite som refränger i en sång.
Språket är ofta bedövande vackert, fyllt till brädden av tänkvärda oneliners och skönklingande formuleringar.
Men de poetiskt vindlande turerna gör samtidigt att själva historien har har en tendens att trampa runt på stället oftare än den drivs framåt.
Det är där som jag själv kan känna att Kararina Kieri borde ha bestämt sig för vilken litterär form hon egentligen vill använda sig av.
För hur mycket jag än uppskattar vackert språk, så uppskattar jag också att få föras vidare i en berättelse och lära känna någon annan än huvudpersonen.
För när Kieri bara låter människorna vara skuggor och överlåter en så stor del av skapandet till läsarens egna referenser av norrland, riskerar hennes Norrbotten att bli befolkat av samma homogena schablonfigurer som i ”Jägarna”, ”Såsom i himlen” eller ”Pistvakt”.
Vilket jag inte tror hon avsett.
Men med det sagt.
Det här är en sällsynt vackert berättad historia, med ett språk som visserligen fascinerar mer än själva handlingen, men med vilken Kieri inte bara tar en bekväm plats i den samtida nordiska vemodslitteraturen, utan även lyckas tänja lite på gränserna för hur den kan se ut.










































