Brett ”Album” mönstrar säkra stilister
Efter förra veckans inspirerande föredrag vid Pecha Kucha #2 i Östersund kunde man notera en intressant genusskillnad mellan deltagarna.
Relaterat
Kvinnorna tog seriöst upp ”allvarliga” ämnen och hade gärna ett tydligt ärende, medan männen genomgående var påfallande lustiga och skämtsamma, gärna självironiska.
Mixen blev definitivt underhållande och förhöjde upplevelsen.
En snarlik variation lägger jag märke till efter att ha läst andra numret av Norstedts ambitiösa satsning ”Album” som kommer ut i dag.
I formatet påminner tidskriften om BLM eller ALT – Atlas Litterära Tillägg – den senare har också bara hunnit komma i två utgåvor. Båda är rejäla försök att fylla tomrummet efter snöpligt nedlagda BLM, med siktet på ett hyfsat kvalitativt litterärt samtal, gärna med fokus på essäer.
Album #1 blev ett stolpskott när redaktörerna bakom nätsajten ”Bokhora” tilläts vältra sig i allmänt bokälskande, utan att någonstans diskutera det faktiska innehållet mellan pärmarna – det blev mest mysigt tedrickande, pärmkramande och bokcirklande.
Annat är det med de tre kvalificerade redaktörerna för tvåan –Elise Karlsson, Annina Rabe och höglitterära drottningen Martina Lowden, som valt ”1900-tal” som rubrik för sitt nummer.
Tyvärr skriver inte Lowden mer än några rader i förordet, hennes penna är annars välgörande vass, klart i paritet med Aase Berg, vars klippbok ”Uggla” från i fjol är en guldgruva av stimulerande läsning.
Trion har mönstrat ett imponerande uppbåd av stilsäkra litteraturvetare och författare, även om det känns utfyllnad att Klas Östergrens bidrag är ett gammalt förord till Pär Rådström.
Men tonen sätts omgående då den elegant vitsige Fredrik Sjöberg levererar en fullmatad text om Bengt Lidforss.
Minst lika bra är stilsäkre Malte Perssons diskussion om Virginia Woolfs Orlando, sekunderad av John Sewdenmark, Pär Thörn och Niklas Darke, alla fyndiga och uppslagsrika på gränsen till kåserande.
Men när det så kommer till bidragen från Anina Rabe, Elise Karlsson, Anna Hallberg och Jenny Tunedal är anslaget så mycket mer allvarligt och garanterat utan vitsar.
I seriös ton introducerar de intressanta författarskap eller sammanfattar vältröskade. Bäst i den klassen är tveklöst Hanna Nordenhööks slingrande text om Marguerite Duras, nyfiket undersökande och resonerande.
Aase Bergs korta om 90-talet är förstås välskriven som alltid.
Så vad beror skillnaden i tilltal på? Jag vet inte om herrarna känner sig mer hemmastadda, upplever en annan säkerhet i det offentliga rummet och vill markera det genom ett lätt raljerande tonfall.
Precis som i fallet Pecha Kucha kompletterar de olika rösterna varandra och jag tycker att Album är på väg att finna en fungerande kostym. Så genusskillnaden är inget problem, men värt att fundera på. Och trion Rabe–Karlsson–Lowden får gärna fortsätta som redaktörer.
