ROBYN

”Body talk pt 2”

(Konichiwa Records/EMI)

Betyg: 3

På nätet: www.robyn.com

Del två i Robyns ”Body talk”-trilogi gör inte lika ont som ettan, som släpptes i juni. Här är det snarare fötterna än hjärtat som sätts i rörelse. Tyvärr. Låtar som ”We dance to the beat” och ”Criminal intent” är förstås hur coola som helst, men lämnar mig ändå smått oberörd.

Robyn rappar, sjunger med robotröst och gör duett med Snoop Dogg. Det råder inga tvivel om att hon är svinhäftig. Men den här gången når hon inte riktigt in under skinnet.

Några undantag finns naturligtvis. Ett är ”Hang with me”, som vi hörde akustiskt på förra skivan (för övrigt, lite överraskande, en låt som skrevs av Klas Åhlund och spelades in av Paola Bruna redan för några år sedan). Robyns andra version av den är mer dansant, men har ändå den där nerven som förra albumets bästa spår hade. Det har även öppningsspåret ”In my eyes”.

Dramatiska ”Indestructible” är också vacker, och jag gissar – och hoppas – att det är den hon tar med sig från den här plattan och gör i klubbtappning på ”Body talk pt 3”.

DUNGEN

”Skit i allt”

Betyg: 4

På nätet: www.dungen-music.com

Dungen, med Gustav Ejstes i täten, var ett fenomen när de släppte sin första fullängdsskiva 2002. Ingen annan vågade göra drömsk och progginspirerad rock- och folkmusik då, i alla fall inte utan att skämmas. Och Dungens toner överraskar kanske inte så mycket längre, men det är inte bara av ondo. Det är skönt med ett band som struntar i trender. Dessutom har Dungen utvecklats i det lilla. Låtarna är mer komprimerade, melodierna lite mer raka och texten till duetten ”Brallor” med Anna Järvinen är lika smart som i tidigare, men också lite mer förtjusande.

LLOYD COLE

”Broken record”

(Tapete/Border)

Betyg: 4

På nätet: www.lloydcole.com

Den svårmodige skotten Cole har länge turnerat på egen hand med flanellskjorta, chinos, gitarr och dator som enda sällskap. Nu har han skaffat sig ett band igen, och det var en välbehövlig injektion. Det hörs redan i det inledande banjoplinket på ”Like a broken record”, och hela albumet är en lysande liten orgie i countryflirt, popglädje och klassiska Lloyd Cole-texter.

För det är faktiskt så att Lloyd Cole är som bäst när han inte verkar må riktigt bra. Han ska sjunga om längtan, uppbrott, knäckta män och försvunna kvinnor. I och med ”Broken record” är allt i sin ordning igen. Äntligen.

BRITTA PERSSON

”Current affair medium rare”

(Razzia/Sony)

Betyg: 3

På nätet: www.brittapersson.com

Britta Persson beskriver sin tredje skiva ”Current affair medium rare” som den mest genomarbetade. Och att den är välgjord är det inget tvivel om, men om välgjord är lika med bra är en annan fråga. När det är som svagast är ”Current affair medium rare” inget annat än lättuggad pop. Det är först när Britta Persson drar ned på tempo och tonläge som hennes röst får karaktär och tyngd. Eller när hon tar ett steg från popen och flörtar med 80-tals disco. Det märks att Britta Persson gillar att experimentera och det ska hon ha en eloge för. Ibland fungerar det men ibland, mitt bland elektroniska ljudeffekter och klipska melodiväxlingar, blir det ändå tråkigt.

HURTS

”Happiness”

(RCA/Sony)

Betyg: 3

På nätet: www.informationhurts.com

Debutsingeln ”Better than love” gav mersmak och skvallrade om ljuvlig syntpop från tidigt 80-tal. Men brittiska duon Hurts sneglar på debutalbumet snarare mot det senare 80-talet och en nästan gravallvarlig och mörk pop, som kanske mer påminner om Go West och... eh... Johnny Hates Jazz. Och med Kylie Minogue som duettpartner på ett spår. Så klart.

Det behöver inte vara så dumt som det låter. Liksom hos Fibes Oh Fibes märks det att de älskar sitt 80-tal och skickligt navigerar förbi de värsta klichéerna för att ta vara på det bästa från ett smutskastat årtionde.

BRANDON FLOWERS

”Flamingo”

(Island/Universal)

Betyg: 2

Trots några lysande singlar lyfter aldrig Killers album. Det är något med bandets pompösa pretentioner som ligger och skaver. Även så på sångaren Brandon Flowers soloplatta som verkar vara inspirerad av hans hemstad Las Vegas. Det öppnar förstås för låttexter om spännande livsöden i spelstaden som aldrig sover.

Men musikaliskt är det här fruktansvärt ospännande. Hitlåtarna har fått stryka på foten eftersom någon på skivbolaget har kallat in Daniel Lanois för att lägga på sin våta filt av gubbrock på skivan. Och någonstans där under sprattlar Brandon Flowers för att komma loss. Utan att lyckas.

PERNILLA ANDERSSON

”Ö”

(Warner)

Betyg: 2

På nätet: www.pernillaandersson.com

Hon har några album i ryggen och en uppskattande publik. Och nya albumet ”Ö” är svenskt, svalt och perfekt för Svensktoppen.

Men Pernilla Andersson låter frustrerande mycket som något annat. Eller någon annan. Hela tiden. Det är lite Cajsa-Stina Åkerström, lite Eva Dahlgren, Lite Kajsa Grytt och sådär håller det på. Kanske är det därför albumets två covers, Eldkvarns ”Huvudet högt” och Hasse och Tages ”Att angöra en brygga” fungerar ovanligt bra.

Det är trist att inte kunna ge ”Ö” ett högre betyg än godkänt. För det är genuint, fint och väldigt kompetent, och Pernilla Andersson har en riktigt behaglig röst. Verkligen. Problemet är den totala bristen på originalitet.

HELMET

”Seeing eye dog”

(Work song in/Border)

Betyg: 3

På nätet: www.helmetmusic.com

För 99 dollars får du Helmets nya på cd, vinyl och usb-minne – plus ett backstagepass till samtliga konserter under bandets kommande turné.

– Vems kommande turné?

Kära barn. I en tid som kallas ”90-talet” kunde ett band släppa skivor som inte lät exakt som alla andra skivor och ändå hitta en global publik. Helmet var ett av de banden. Ett av de bättre kanske. Definitivt ett av de hårdaste.

Bandets nya platta är en välbehövlig påminnelse om det. Dessvärre låter alldeles för många låtar exakt som alldeles för många andra Helmet-låtar.

Gissningsvis signerar Page Hamilton inte riktigt lika många autografer i dag som 1994.

INTERPOL

”Interpol”

(V2/Cooperate/Playground)

Betyg: 3

På nätet: www.interpolnyc.com

Interpols debutalbum var magiskt. Med uppföljaren kom ett litet ”men” och med den senaste skivan, ”Our love to admire”, var både kärlek och beundran borttrollade. Jag kanske är fånig, men någon sorts utveckling borde vara ett krav för alla som envisas med att släppa skivor.

Få band kan som Interpol förvandla mörker till en glittrande, värmande omfamning. På något märkligt sätt gör sångaren Daniel Kessler själva ångesten trösterik.

Det är fantastiskt. Fortfarande. Ändå kan jag inte låta bli att undra varför den här skivan var tvungen att bli till.

SE LEST

”Kapellgatan 12”

(Sinnamon Music/Playground)

Betyg: 3

På nätet: www.selest.se

Det är svårt, om inte direkt omöjligt att lämnas oberörd av Simon Ljungmans texter som handlar om förlorad kärlek och en längtan efter den storebror han miste i en bilolycka för tio år sedan. Raderna är så raka och ärligt förfärande att man lämnas med en sorgtagg i hjärtat.

Att de dessutom ackompanjeras av stråkar och pianoklink gör dem dramatiskt vackra och så nakna att man nästan skäms. Men när det karga ibland får glättigare kläder och görs om till puttrig radioskvalspop, känns det som att Ljungman slösat bort lite av sin talang på att göra dussinmusik.