Fyndig Gardell med svart botten
Steg för steg har Jonas Gardell nött ner min tidigare avmätta hållning så till den grad att jag numera nog håller honom som en av våra riktigt stora artister.
Relaterat
Gardell 057.jpg
En gång i tiden tyckte jag att Jonas Gardell mest var en tramsig lustigkurre.
Visserligen fyndig och ibland lite utmanande, men inte så mycket mer. Ett gummiansikte med spattiga rörelser och flödande svada, typ.
Men steg för steg har han nött ner min tidigare avmätta hållning så till den grad att jag numera nog håller honom som en av våra riktigt stora artister.
Visst har vi redan sett alla hans grimaser à la Mr Bean och den cleeseaktiga gången. Men grejen är att han använder all sin plastik och mimik till att trumma in ett meningsfullt budskap.
Och nog måste man ha ett hjärta av sten för att inte djupt beröras av hans uppslitande tablåer från barndomens alla förödmjukelser.
Han lockar oss till nervöst förlösande skrattsalvor inför situationer som i grunden är hänsynslöst brutala. Trauman som vi alla sett eller kanske varit utsatta för.
Jonas Gardell utgår från det personliga och ger oss till synes enkla uppmaningar om att se och bekräfta varandra, inte stänga ute utan låta medmänniskan höra till och accepteras.
Alla förstår hur han talar från egna erfarenheter på alla plan. Och inte minst därför är det djupt berörande att se honom skämta om det svåra.
Rekvisitan är minimal, egentligen bara en röd toppluva som han använder i början för att få igång skratten. Och han har publiken i sin hand från den första av showens 90 minuter.
Därför kunde han enkelt ha strukit också de ytterst få ekivoka skämten, mig håller han ändå på gott humör rakt igenom.
Att mitt i allt detta inpränta ett djupt humanistiskt budskap innebär en balansgång mot att bli klistrigt sentimental, något jag tycker han klarar galant.
Han predikar förvisso, men denne ”teolog med Tourettes syndrom” lyckas ge också rejält utslitna skämt en biblisk och framförallt mänsklig innebörd.
Det är skickligt.
Dessutom knyter han ihop alla trådar mycket elegant, rent bokstavligt.
Mitt i alla flabben är ”Trafikplats Glädjen” gripande på ett sätt som de flesta kollegor inte är i närheten av.
När svensk humorscen översvämmas av ståuppare vars främsta talang är att förnedra andra har vi här en kille som ständigt tar strid mot förnedringen och dess utövare.
Det rockar fett, för att citera en av de utmärkta passagerna i föreställningen.
Dessutom kan ni som missade biljetter nu se fram mot en extra föreställning den 15 november - missa inte det!
