Svärta och djup gör revyn till den bästa på länge
Efter ett par år som känts som en stagnation lägger Östersundsrevyn i år in en helt ny växel. Föreställningen är giftigare med både lite mera svärta och djup.
Relaterat
Bildextra
Vad skrattar ni åt? Det där var inte tänkt som roligt, säger Patrik Zackrisson i sin öppningsmonolog.
Där hade man inte riktigt hunnit inse hur han faktiskt menade. Men efterhand blev det allt mera uppenbart.
Årets revy är inte bara en klassisk gapskrattsjakt, utan någonting klart subtilare än så. När det i en revy för åskådaren blir svårt att bena ut vad som är roligt eller vad som bara är bra. Ja, då är det bra, om ni förstår vad jag menar.
I orkestern ingår i år en stråkkvartett. Den mycket skickliga Archi jamt och bara det bidrar till att öka den dramatiska nerven i föreställningen.
Lägg därtill två mycket bra sångare i Henric Hallberg och Kiki Korths-Aspegren, så inser alla att det är hög klass på de musikaliska inslagen.
Det i mitt tycke skojigaste numret är ett lustmord på folkmusiktrion Triakel, som framför ett skillingtryck om Saab. Numret är ett exempel på nya grepp som revyn nu tar.
Fler än en i publiken lär ju inte känna till vilka Triakel är. De får hålla till godo med en rolig text. Men känner man till vilka de är blir det vansinnigt roligt.
Det ger nyanser och dynamik när en revy annars riskerar att bli så folklig att den ter sig jämntjock.
SJ skulle förstås upp till rakning och det skedde i ett nummer med temat I väntan på Godot. Också det färgat av ett utspel som man inte riktigt känner igen från tidigare revyer. Kiki Korths-Aspegren har nog inte uppträtt så här teatraliskt på en scen sedan hon spelade lappflickan Vaino i Arnljot.
Nu ska man kanske ändå inte hymla med att replikskiftena inte alla gånger satt som smort, särskilt inte i de mer komplicerade numren.
Å ena sidan var detta premiären så det lär ju sätta sig efter ett tag. Å andra sidan tycker jag att man kan svälja det eftersom ambitionerna känns så uppfriskande.
Samtidigt bör det påpekas att vännerna av buskis sannerligen inte blir lottlösa den här gången heller. Patrik Zackrisson, Mats Hurtig och Mats Eklund var som vanligt briljanta när de får släppa loss.
Det skojiga är att när Östersundsrevyn väl spelar buskis, ja då är det buskis i 180 knutar och frågar ni mig så åker de åttor runt Stefan & Christer.
Sammanfattningsvis: Den bästa revyn på flera år och nya grepp som väcker förhoppningar inför framtiden.
Och dessutom: Förbaskat fräck scenografi av Jens Gustavsson.
