Veckans skivrecensioner
Veckans skivrecensioner bjuder bland annat på Laleh, Lamb Of God och Leonard Cohen.
Relaterat
LALEH
”Sjung”
(Warner)
På nätet: www.laleh.se
Betyg: 2
”This album is produced, written, recorded, engineered and performed by Laleh Pourkarim”. ”Sjung” är Laleh rakt igenom.
Det både stjälper och hjälper. Å ena sidan är egensinnigheten en stor del av Lalehs artisteri och så ska det vara. Å andra sidan skulle ”Sjung” ha mått bra av mindre kontroll och mer redigering. För, vilket ingen haft en chans att glömma bort, det var rätt svindlande att se hur makalöst bra hon tolkade de andra artisternas låtar i ”Så mycket bättre” i höstas. Hon briljerade när hon måste sy om någon annans påtvingade kostym.
Huvudproblemet med ”Sjung” är att det är ojämnt album. Spretigt på fel sätt. Och det finns något irriterande i det här med att blanda engelska spår med några svenska. Jag köper inte det. Det skaver som en liten sten i skon, Laleh tappar fart och det drar ned betyget.
Men samtidigt är det hennes bästa skiva hittills. Öppningen med ”Elephant” och ”Some die young” är lysande, två drivna, storslagna poplåtar. ”What you want” är skivans bästa låt där Laleh kombinerar sitt unikum med återhållen popmagi. Andra låtar, som ”Samuel”, lånar friskt från både Kate Bush och The Knife men känns ändå fräscha.
Och om det faktiskt är skogsrå-låtar som ”Sjung” som folk faktiskt älskar, well, då lyfter jag på hatten och gratulerar.
TOMAS ANDERSSON WIJ
”Romantiken”
(Razzia)
På nätet: www.tomasanderssonwij.com
Betyg: 2
De tre första låtarna på Tomas Andersson Wijs nya album börjar med samma ord: ”Jag”. I låt nummer fyra inleder ordet strof nummer fyra och i låt nummer fem dyker det upp i början av den tredje textraden.
Jaha?
Nej, skit i det om du verkligen är väldigt intresserad av Tomas Andersson Wij. Jag är inte det. Inte så att jag tycker illa om honom på något sätt. Han har sedan länge bevisat att han är en av landets bättre låtskrivare med en beundransvärd förmåga att kryssa mellan klyschorna i den klichétäta vispopgenren. ”Romantiken” innehåller uteslutande snygga poplåtar och den drivna, men samtidigt sorgsna ”Jag är på väg till dig” är en av vinterns finaste. Samtidigt innehåller låten 27 stycken ”jag” på 36 strofer.
Albumet lider av ett navelskåderi som gör låtarna kalla. ”Kommer ni ihåg sommaren 87”, undrar Tomas i ”Sturm und drang”.
Öh, nej. Nästa spår.
LAMB OF GOD
”Resolution”
(Roadrunner/Warner)
På nätet: www.lamb-of-god.com
Betyg: 2
När storsäljande metalband kommit upp i så många som sju studioplattor brukar det aggressiva få ge utrymme för mer variation och melodier. Slayer är väl ett av få undantag som inte helt trillat dit. Virginias stoltheter Lamb of God verkar inte heller gilla den fållan, trots att det finns vissa antydningar till lite mer variation på nya plattan ”Resolution”.
Nej, det är bara att ta ett djupt andetag och dyka ner i deras kokande kittel av aggressioner, growl, piskande virvlar, vindpinade gitarrtjut och tungt tuggande gitarriff. Och om ska ni med så gäller det att ha välfyllda lungor och ett oändligt stort tålamod. För det liksom tär nästan in i ryggmärgen.
Det går inte att plocka några enstaka russin ur den här distade kakan utan omfamna musiken helt och fullt.
Det konstiga är att det i allt larm känns väldigt befriande.
YOU SAY FRANCE AND I WHISTLE
”Angry men”
(SPV)
På nätet: www.yousayfrance.com
Betyg: 3
Vissa band vet man hur de låter bara man ser namnet. Och visst är det så även med svenska You Say France And I Whistle. Fyndigt namn och det är ett smart gäng, kanske lite för smarta för sitt eget bästa.
Deras hybrid av Franz Ferdinand, Vampire Weekend, Talking Heads och The Cure är full av infall, smarta texter, eleganta låtvändningar och intelligenta lån från alla de rätta influenserna.
Förmodligen perfekt för att alla reklamuppdrag för stora läskbolag och klädföretag som de listar på sin hemsida.
Men när jag lyssnar får jag känslan av att de hela tiden ska trycka in så mycket infall att låtarna blir lidande av det. Den enklaste vägen mellan två punkter är ibland en rak linje. Men sällan hos You Say France-gänget. Till slut storknar man.
LEONARD COHEN
”Old ideas”
(Sony music)
På nätet: www.leonardcohen.com
Betyg: 4
På sin tolfte skiva går Leonard Cohen ibland så lågt ner att rösten nästan brister. I stället för att pratsjunga sjunker han till botten av sitt fortfarande djärva register.
77 år fyllda musikdiktar han som tidigare om åtrå, död och förlåtelse. Men han gör det med en starkare betoning på försoning och nåd, med låtar som ”Amen” och ”Healing”, och på en skiva som hade kunnat heta ”Mercy” om inte ordet redan varit så musikaliskt ockuperat.
Ett par av låtarna framförde han redan under sin senaste och oefterhärmliga världsturné (247 konserter under två år med en 75-årig musikpoet som efter tre timmars spelning hoppstegade av scenen i Globen). Med sig från turnén har han också de sublima systrarna Hattie och Charlie Webb vars röster han låter både ackompanjera och ta vid.
Leonard Cohens absolut största hits finns förmodligen på hans tidigare skivor. Men Cohen förblir just Cohen även på sin tolfte skiva. Det räcker fint.
TT Spektra
