Fyran känns mest som en parodi

Mission impossible – Ghost protocol
Genre: Action
Premiär: Fredag på Biostaden
Med: Tom Cruise, Michael Nyqvist, Paul Patton
Regi: Brad Bird
Speltid: 2 timmar 12 minuter
Censur: 15 år
Betyg: 2

Bara sekunder in i Brad Birds ”Mission impossible”-försök får jag känslan av att något är rejält på tok. Trots att fantastiska saker pågår på duken – en man jagas av två beväpnade män och ramlar till synes handlöst utför ett tak men räddas mirakulöst i sista stund av en oväntad portabel airbag – är det ändå något i själva känslan som inte stämmer. Här sås ett frö av oro, som under resten av filmen växer till ett stort, prunkande: skämtar du med mig, Tom? Sluta genast!
”Mission impossible” har legat mig varmt om hjärtat ända sedan tv-seriens gravallvarlige Peter Graves och hans självförstörande dokument.
Första filmen i regi av Brian De Palma var en riktigt skaplig actionrulle med precis rätt blandning paranoia och gummibaserade ansiktsmasker. Tom Cruise kändes som klippt och skuren för rollen som agenten Ethan Hunt.
Film nummer två, i regi av John Woo, var ett magplask, som jag försökt förtränga.
Med den geniale JJ Abrams vid spakarna konstruerades trean till ett prima, stundtals hisnande, äventyr med fint besök av Philip Seymour Hoffman som skurk.
Brad Bird är spelfilmsdebutant med animerade ”Råttatouille” och några avsnitt av tv-serien ”The Simpsons” som främsta meriter. Och där någonstans bottnar nog problemet med den fjärde ”Mission impossible”. Den humor som Bird för med sig in i projektet funkar inte.
Det är inget fel på en och annan självironisk blinkning eller någon enstaka komisk rollfigur, men här blir det för mycket av den varan. Visst är det stundtals snyggt, spännande och actionladdat till tusen, fattas bara annat. Men varför släpa upp Tom Cruise på utsidan av världens högsta byggnad i Dubai om man inte tänker ta det på allvar? Det är som om James Bond skulle börja dra vitsar helt plötsligt. Okej, det gjorde han kanske under en period, men det är knappast Roger Moore som är den filmseriens mest lysande stjärna.
Varenda sidohandling är pinsamt skissartad och att en ensam svensk galning vill bomba sönder världen, tja, det är ett ganska omöjligt uppdrag att smälta. Ingen skugga ska dock falla över Michael Nyqvist, han gör säkert så gott han kan, men att ”Mission impossible – Ghost protocol” i stora delar känns som en parodi­sketch på Guldbaggegalan är faktiskt inte okej.

Befriande ”bromance” om cancer och vänskap

50/50
Genre: Dramakomedi
Premiär: Fredag på Biostaden
Med: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick
Regi: Jonathan Levine
Speltid: 1 tim 40 min
Censur: 7 år
Betyg: 3

50/50 marknadsförs som en komedi om cancer. Det stämmer väl till viss del, den är stundtals rätt kul, men framför allt är detta en ”bromance” om cancer. För när den hygglige, på gränsen till självutplånande, Adam (Joseph Gordon-Levitt) får sitt cancerbesked blir kvinnorna i hans liv inte mycket till stöd. Mamman (Anjelica Huston) tar i princip beskedet som en personlig förolämpning och flickvännen sviker rejält.
Däremot är bästisen Kyle (Seth Rogen i sin vanliga bröliga form) en klippa. Han har alltid hatat Adams flickvänner och blir överlycklig när den nuvarande inte håller måttet.
Manlig vänskap är stommen i många filmer, ofta då Seth Rogen är inblandad, och det kan ju bli sevärt ändå. Och det är 50/50 också. Den är till och med söt och lite trevlig och visst, det kan vara befriande med en film om ett potentiellt dödshot som inte går helt i svart.
Som bäst blir den dock när den ändå svärtar till sig och Adam bottnar i allvaret med sin sjukdom.
Joseph Gordon-Lewitt är en sympatisk skådespelare, mest igenkänd för sin insats som tyngdlös dröminvaderare i ”Inception”, men det hade inte skadat med lite mer fokus på den cancerdrabbades inre. Adam förblir lite svårfångad trots diverse scener i terapisoffan hos den nyblivna, välmenande och rätt tafatta terapeuten Katherine (Anna Kendricks). Mer av Anjelica Huston och hennes dominanta morsa hade också varit välgörande, och den skakiga mor-son-relationen ett mer intressant spår att utforska än den mellan polarna Kyle och Adam.

Ojämn ­tillställning ­ med ett otydligt syfte

Katinkas kalas
Genre: Drama
Premiär: Fredag på Bio Regina
Med: Yohanna Idha, Mia Mountain, Fredrik Lundqvist
Regi: Levan Akin
Speltid: 1 timme 37 minuter
Censur: 15 år
Betyg: 2

När konstkuratorn Katinka fyller år samlas hennes vänner traditionsenligt för idylliskt firande ute på landet, mitt under rådande högsommar. Redan under de smakfulla förtexterna sätts tonen, ett släktskap till Johan Klings ”Darling” anas, och förväntningarna stiger när många av detaljerna och replikerna tyder på lyhördhet hos manusförfattarna och ansvariga för rekvisita och kläder.
Tolkningarna av ”ängslig överårig hipster” och ”ung borgerlig kulturelit” är absolut nutida, även om det känns klyschigt att de liksom per automatik måste porträtteras så kyligt. Ingen är sympatisk, faktiskt är de nästan uteslutande avskyvärda.
Förloppet, prydligt indelat i olika akter såsom ”förberedelser”, ”dessert” och ”vickning”, ger en självklar ram för dramatiken att slå ut i.
Den tändande gnistan blir ankomsten av den allt annat än sofistikerade Linda. Hon jobbar som programledare för ring-in-programmet ”Pussel”, har en svanktatuering och blonda extensions. Klasskrocken är uppenbar långt innan repliken ”Vi tittar inte på tv, bara på film och HBO-serier” kommer som ett brev på posten.
Redan Louis Bunuel använde tjusiga middagar för att belysa borgerskapets hyckleri. Och det är väl det som skaparna av ”Katinkas kalas” vill åt. Kanske. För i sin iver att fördjupa alla rollfigurerna splittras också handlingen på ett otillfredsställande sätt.
Här dyker en incestuös tråd upp, karriärångest och livskval ur övre medelklassperspektiv behandlas, liksom svårigheter att kommunicera i ett förhållande. ”Katinkas kalas” blir en rätt ojämn tillställning där syftet förblir otydligt.
Däremot känns det befriande att se i princip helt okända ansikten i alla rollerna. Framför allt fastnar den extremt osäkra Carro, som sysslar med abstrakt skulptur och den mestadels pårökta Jossan, som ska släppa singel i Tyskland. Scenerna när de sitter tillsammans och knappt lyssnar på varandra är det närmaste värme man kommer på det här kalaset.

Genombrott för Olsen i fascinerande dramathriller

Martha Marcy May Marlene
Genre: Dramathriller
Premiär: Fredag på Biostaden
Med: Elizabeth Olsen, John Hawkes, Sarah Paulson.
Regi: Sean Durkin
Speltid: 1 tim 41 min
Censur: 15 år
Betyg: 4

Martha är en ung kvinna som lever i vad som till en början känns som ett hipsterparadis på landet. Alla är unga och snygga och bär avklippta jeansshorts och får roliga smeknamn, hennes blir Marcy May.
Trots mys och skön miljö så flyr Martha till slut och tar tillflykt hos sin syster och hennes man. Men det blir varken frid eller fröjd. Systrarna har svårt att nå varandra och Martha verkar omedveten om vardagliga normer, som att det är gränslöst och konstigt att gå in och lägga sig i systerns säng när hon och hennes man ligger med varandra.
Vad som hände Martha, i vad som visar sig vara en tvättäkta sekt, visas upp i tillbakablickande scener i okronologisk ordning.
Den överslätande synen på övergrepp, hur enkelt det verkar vara att bryta ner och forma en människa och vilka konsekvenser det får, allt är genuint obehagligt skildrat i en oroväckande vardaglig ton.
Stämningen är störande filmen igenom, som via Marthas sköra psyke fylls av krypande paranoia. Det är som om Marthas rädsla smittar av sig, man sitter som på nålar genom till synes triviala scener.
Ledtrådar till systrarnas bakgrund är minimala. Är man beroende av alla svar för att njuta av en film så är inte detta ett bra val. Däremot är den verkligen fascinerande och den största tillgången är Elizabeth Olsen som Martha.
Hon bär hela filmen. Hennes ansikte är av riktig, gammeldags filmstjärnetyp, som älskas av kameran och kan gå från slätstruket till enastående vackert på bara några sekunder. Att hon är lillasyster till de närmast ökända kändistvillingarna Ashley och Mary-Kate Olsen är inget som märks alls.
Detta är ett övertygande genombrott som för tankarna till Scarlett Johanssons i ”Lost in translation”.

MIRANDA SIGANDER
TT-Spektra