Felicia Feldts berättelse om hur det var att växa upp som en i författaren och föräldragurun Anna Wahlgrens niohövdade barnaskara, har blivit en av de mest uppmärksammade böckerna på senare tid.

Och visst har man undrat. Hur var det att ha en sådan kontroversiell person som sin mamma? En som skrev en bästsäljare om barn och barnuppfostran, gifte sig och skilde sig sju gånger och tycktes ha svaret på allt?

Ett helvete, visar det sig. Det är i alla fall bilden man får av boken.

"Felicia försvann" är ingen regelrätt självbiografi med linjärt upplägg. I stället är det mera en samling av korta, smärtsamma minnesbilder, utan någon tydlig inbördes ordning. Ibland blir den hoppiga kronologin störande, men för det mesta funkar den bra. Det som blir mest lidande är Felicias egen historia som vuxen, som är lite svår att följa.

Fram träder en uppväxt i ett ständigt pågående kaos, med en mamma som tar så mycket plats att alla andra hela tiden förminskas – eller upplever att de försvinner. Den är en uppväxt i ständig rädsla för mamman, rädsla att bli förpassad ur den vid den här laget närmast mytologiserade "flocken", om man gör eller säger något som bryter mot doktrinen.

Familjen flyttar ungefär 20 gånger på lika många år, nya pappor kommer och går, det festas väldigt mycket och alkoholen flödar ymnigt.

Jag kan inte låta bli att undra varför Anna Wahlgren tyckte det var så hemskt med dagis för små barn, men helt okej för större syskon att ta hand om mindre medan hon själv försvann flera dagar, eller låg utslagen i sängen tillsammans med tillfälliga älskare efter stökiga fester? Eller låta vanskötseln gå så långt att barnen hamnar på sjukhus på grund av undernäring?

Men kanske ska man se "Barnaboken" mer som ett sköntlitterärt verk, ett teoribygge där vissa mera allmänna sanningar får ge legitimitet åt stundtals absurd, hemmasnickrad psykologi.

Felicia Feldt har gått i många av sin mammas fotspår. Hon fick flera barn tidigt med olika fäder, och nu, när hon vill teckna sin egen bild av hur det verkligen var, ger hon ut en bok.

Det känns lite sorgligt att den person som författaren sagt upp bekantskapen med, och som hon i bokens sista kapitel låter dö, är hela den här historiens egentliga medelpunkt. Mamman, som hon inte vill försonas med, fortsätter att dominera. Vilket inte minst den här texten är ett bevis på.

Därmed inte sagt att jag tycker att det var fel att skriva boken – det är högst förståeligt att man vill säga sin egen mening, efter att ofrivilligt ha fått ingå som en staffagefigur i någon annans tillrättalagda verklighet. Frågan är bara om det är det effektivaste sättet att hämnas? Kanske iskall kyla och total likgiltighet hade bitit värre. För när Felicia 1982 är helt tyst under tre månader, hotar mamman henne med en kniv och säger:

– Nu är det så här, förstår du. Om du inte börjar prata med mig igen, så kommer jag att sticka den här kniven i dig. Och sedan kommer jag att sticka den i mig själv. Och jag menar allvar.

Skillnaden är kanske att med den här boken valde Felicia själv när hon ville börja tala.