Det var i sanning en kväll att minnas. Stolarna räckte inte till på Gamla Teatern för alla som kommit för att höra Weeping Willows i lördags kväll. Vi var runt 400 personer på plats. Sångaren Magnus Carlsson hade dessutom större delen av sin frus släkt på första raden.  Och Weeping Willows behövde inte spela många låtar förrän även de tveksamma i publiken börja säga saker som ”Va, är det de som gör den här låten. Kan det vara sant” och liknande. Sedan blev det hemmaplan, jubel efter jubel och ett antal stående ovationer.

Mycket har hänt sedan den där kvällen när delar av Stefan Sundströms kompband mötte ett coverband med personal från Söderpuben Kvarnen. Weeping Willows har hållit på rätt länge nu. Men det är fem år sedan deras senaste album. Från att ha varit kult blev de folkkära och i lördags visade det sig att många älskade dem mer än vad åtminstone jag trodde.

Kvällen bjöd på storartad musik. Sångaren Magnus Carlsson var i högform inför svärmor, svåger och alla. Hans röst med all känsla och förmåga att vandra mellan Chris Isaak, Roy Orbison och Morrissey är lika gripande som förr. Och musikerna är så skickliga med Ola Nyström på sin Twin Peaks-gitarr, och den ödemättade rytmsektionen med Anders Hernestams trummor och Stefan Axelsens bas kan verkligen sin sak. Ingen Niko Röhlcke var med. I stället var det Ö-vikskillen Gunnar Frick som fick sköta steelguitar, akustisk och elgitarr samt klaviatur. Och med rutin från Ray Davies kompband, Psychotic Youth, Bad Liver med flera fixade han det på bästa sätt.

Det var en gigantisk hitkavalkad, eller låtar som åtminstone alla lät som hits, som vi fick höra. Debuten ”Broken Promise Land” fick bidra med flest låtar. Och mest jubel fick nog Pistvakts-låten ”Blue And Alone”  och i sista omgången extranummer blev det allsång a capella till klassikern ”Unchained Melody”.  Bland de drygt 20 låtar vi fick höra dök det också sedvanligt upp lite covers från The Smiths, Roy Orbison och Elvis Presley. Men gladast blev jag åt Magnus Carlssons minnen från när han köpte skivor på Skivhörnan i Östersund och så kärleksfullt tillägnade Morgan Hall, i dag en av arrangörerna i Corazon,  en Radiohead-låt från skivan han köpt av honom.

Det var fem sentimentalitetens och vemodets apostlar som fyllde den välbesökta lokalen med värme, glädje och musikalitet. Och Weeping Willows bevisar gång på gång att riktiga män måste kunna gråta och Magnus Carlsson sprang fram och kramade svärmor när han sjungit ”The Moon Is My Witness” som han skrivit till hennes dotter –”Den vackraste låt jag skrivit”.

Men var allt då verkligen så bra? Nja, jag gillade verkligen inte hur de behandlade sin största kommersiella hit ”Touch Me”. Versionen som framfördes var en hårdrockande gitarrversion; väldigt långt från det lysande originalet. Men det var nog enda anmärkningen förutom den där ständiga delen av lördagspubliken som löser inträde till konserter för att snacka oavbrutet. De störde den i övrigt så fina ljudbilden.

Christer B Jarlås