En dynamisk konsert där musikerna dominerade.

Professionella kören Wermlandsensemblen hamnade ofta i bakvatten. De hade behövt förstärkning för att bättre komma till tals gentemot den eldfängda kompgruppen.

Ändå bjöd de två elementen härliga kontraster. Ellington sa ofta att hans musik var uteslutande ”negro music”. I ”Sacred Concerts” sitter det svarta i musikerna. Det vita i kören.

Johannes Landgren, orgel, Håkan Lewin, sax och Jon Erik Björänge, trummor, var ohämmade fullblodsmusiker som fick Ellingtons musik att lysa i kapp med ljusspelet över kor och väggar.

Fonden i Stora kyrkan tävlade med Stortorget i böljande färgprakt som följde musiken. Stämningsfullt och laddat.

En höjdare var den instrumentala ”Lotus blossom”, där Landgren använde kyrkans mäktiga läktarorgel medan Lewins sax sköt blanka blixtar från koret.

Kören visade sin klass när de a cappella fick chans i ”Come Sunday” innan trion drog upp tempot. Damerna dominerade sången klangmässigt.

Skön vocalise presterade sopranen Tina Ternstedt. Elastisk röst och fri höjd visade hon i ”T.G.T.T” tillsammans med orgeln.

Bidrog till den skarpa kontrasten mellan trion och kören gjorde de kyrkliga kör­arrangemangen av John Höybye och Peder Pedersen. Ellington avsåg ursprungligen unison kör. Sångerna andas jord och himmel, extas och frid. Musikerna står för det förra – kören för det senare.

Skön var ”ouvertyren” med en explosiv version av ”Praise God”, där kören representerade det gudomliga och trion förmedlade ett bombastiskt skapelsedrama.

Väl lågmäld var Ternstedt som solist i ”Heaven” där rösten och inlevelsen inte matchade lågorna ur Lewins swingande sax.

Suggestivt tal av Martin Luther King inledde en lång Freedom-suite. Härliga utbrott i slagverket och animerad orgel balanserades här med välformad körsång. En konsert där jordens kaos mötte himlens frid.