Kim Anderzons rollgestalt i ”Diva” återkommer till det flyktiga i teat- ern, konsten att fånga den uppmärksamhet som kan vara borta i stunden efter.

Ulla Sjöström, som den bedagade divan heter, är redan glömd av publiken, trots att Kim Anderzon låter henne vara djupt lokalt förankrad på den plats där pjäsen spelas.

Således är Östersundsversionen av Ulla uppvuxen på Ringvägen, har nyss shoppat på Åhléns på Prästgatan, och Kim refererar till både Stadsdel Norr, Domus parkeringshus och andra lokala landmärken.

Själv blev Ulla en gång i tiden motvilligt deflorerad av den karismatiske regissören Henrik, som sedan stannade hemma med både barn och barnflicka medan Ulla försörjde familjen.

Så dags vet vi redan vilken skitstövel Henrik är, nu är han i full färd med att dumpa sina barns mor på soptippen som den uttjänta trasa han betraktar henne.

Ulla pratar alltmer nervöst om sina forna succéer, Guldbaggar och Thaliapriser.

Hon satte karriären före familjen, men nu har Henrik degraderat henne till en hopplös biroll i sin queera uppsättning av Jeanne d’Arc, helgonet som brändes på bål, med tydlig symbolik för pjäsen.

”Diva”, som hade premiär 2007, är en bitsk uppgörelse med manliga normer och en offentlighet som premierar ungdom och slanka kroppar.

Men framför allt är det en vansinnigt rolig pjäs, den vimlar av dråpliga oneliners som Kim Anderzon smattrar ur sig i rasande tempo. Hennes mimik är hänsynslöst kul och träffande när hon omväxlande mimar, gör klassiska monologer eller excellerar i lysande slapstick.

Allra mest infamt blir spelet när hon sätter mustasch på överläppen, en tygbit i grenen och plötsligt förvandlas till en pilsk gubbstrutt, van att domdera och erövra – enbart kroppsspråket här är värt hela föreställningen.

Dario Fo skulle jubla – om han inte redan hunnit uppleva denna förädling av sin lika enkla som sublima teaterkonst, för detta är klassiskt skådespeleri av absolut bästa märke.

Träffande, mänskligt, dråpligt, tragikomiskt och i förbifarten med ett allvarligt budskap som vi alla kan relatera till. Kim Anderzon gör en helt lysande prestation.

Det enda jag kan klaga på är att publiken på måndagens extraföreställning inte ens klappar in henne, det är snudd på en förolämpning.

För mycket bättre än så här blir det inte.