Det är inte alla som kommer undan med den typ av storslagna och nästan storvulna texter som Jonathan Johansson serverar till flödande orglar, ploppande syntar och känsliga gitarrplock.

Men det både bär och håller, trots att hans dialekt är besvärlig på dessa breddgrader och textningen emellanåt lämnar en del att önska.

Torsdagens spelning i Gamla kyrkan kantades dessutom av kraftiga förseningar sedan musikerna blivit stående i timtal på E4. Nu fick de soundchecka inför den frusna publik som tålmodigt väntat utanför.

Svajande högtalare höll på att välta bildprojektorerna och själv kom Jonathan Johansson av sig i introt till "Horoskop", vilket den fullsatta kyrkan glatt förlät honom när han börjat på fel vers.

Den räcka av delikat popgodis som han redan efter två skivor kan presentera är nämligen imponerande, dessutom i händerna på ett gäng klart kompetenta musiker med Johan Eckeborn i spetsen.

Åtta av kvällens tolv nummer kom från nya "Klagomuren", som flödat i mina öron de senaste veckorna utan att jag tröttnat, utan tvärtom återvänt till den.

Skivan är nominerad för både bästa pop och bästa text till Grammis om en dryg vecka och Johansson borde ha goda chanser att plocka priser där.

Kvällens öppning följer skivans inledning och samtliga låtar ackompanjeras av dubblerade bildsekvenser med allt från atombomsprov och stormande hav till böljande blomfält eller gruppmedlemmarna själva.

Texterna i låtar som "Under sjuhusen", Redan glömda" och "Stockholm" har potential att bli små klassiker, bulnande av både sorg, smärta och längtan.

"Jag vill ha kärlek, en annan diagnos, jag vill vrida mig ur greppet, ur doften ur ditt hår".

Jonathan Johansson klarar att ta de riktigt stora orden och sätta kraft bakom dem, han är också påtagligt komfortabel i mellansnacket, trots allt strul som omgav torsdagens spelning.

Musikaliskt lyckas manskapet variera sig från hårda gitarrer och gotiska orgelklanger till guppande syntar och ackordsplock.

Allra bäst gillar jag den omstuvade versionen av just "Horoskop" med Johanssons känsliga röst till en försiktig gitarr, så småningom byggs låten ut till full sättning, utan att rasera stämningen han byggt upp.

Han sjunger genomgående rent och ofta innerligt, enda gången det svajar är i extranumret "Aldrig ensam". Bifallet är också starkt och Yran ska ha en eloge för att man tar hit en artist av den här digniteten.