Stora kyrkan, torsdag

Music for a while…musik för en stund, för stunden.

Raden ur Purcells gamla sång kom för mig när jag lyssnade på den sena konserten i Stora kyrkan i torsdags kväll. Den stämde väl in på det som bjöds.

Konserten hade den fantasieggande titeln "Pipor, rörblad, senor och svansar", som förstås syftar på instrumenten som Elisabeth Nygårdh Lundhag, Jens Comén och Nicklas Strandberg spelade - cello, saxofon och orgel.

Trion bjöd på en egensinnig och suggestiv konsert med improviserade inslag. Mestadels lyhört och inkännande. Rogivande musik till färgspel som lugnade sinnet inför natten.

Det började utan ord med trion utspridd över hela kyrkan. Comén som ensam korgosse, Nygårdh Lundhag på golvet och Strandberg långt uppe vid stora orgeln. Minimalistiska slingor på orgeln fångades upp av de andra instrumenten. Långa avmätta saxtoner, små celloslingor till dovt mumlande orgel. Meditativt.

Strandberg använde det mesta av orgelns register inklusive klockspelet. Det blev musik som inspirerade och gav tankarna flykt.

Välskrivna variationer över Jämtlandssången, signerade Strandberg, fick ljusspelet att gå i spinn. Jag har inte förstått hur det fungerar – om det är förprogrammerat eller om det styrs för stunden. Det hettade i alla fall till i intensiva passager. Fin duett cello/sax och en maffig orgelmarsch.

Vackrast var när orgeln med droppande skalor smekte fram melodien. Något brast synkroniseringen mellan instrumenten i vissa partier. En liten melodi av Comén varierades konstfullt mellan instrumenten innan den övergick i en lång improvisation. Den blev väl experimentell och sökande och mer ljudeffekter än musik.

Större resning hade en aria ur Bachs "Goldbergvariationer" där trion särskilt fick den senare delen att lyfta. Några låtar ur Ellingtons "Sacred concert" ingick också i konserten.