Riedel och Cornelis – så svenskt det kan bli
Lekfullt och vemodigt, småfräckt och med absolut gehör för den svenska visa och jazz som utvecklades under 60-talet.
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Tomas Larsson
Det 100-talet besökare som ägnade lördag kväll åt ett besök i Gamla kyrkan fick mycket valuta för pengarna.
Närmare bestämt hela innehållet i den utsökta skivan Cornelis vs Riedel som kom i höstas, dessutom i smakfull förpackning.
Georg Riedel har tonsatt 14 relativt okända dikter av Cornelis, med dottern Sarah samt Nicolai Dunger som vokalister. Med sig på turnén har de dessutom pianisten Jonas Östholm och trumpetaren Emil Strandberg, som även medverkar på skivan.
Och utan åthävor återskapar de nästan en blåkopia av hela skivans vackra stämningar, arrangemang och fraseringar, som alla gör rättvisa åt Vreeswijks poesi.
Riedel har delvis följt diktarens tonspråk, men självkart också låtit sin egen tonart färga sångerna, med full respekt för Cornelis´musik.
Här återkommer Fredrik Åkare och Ann-Katrin med sina kärleksbekymmer, bakfyllor och vardagstrassel. Och man inser vilken mängd klarögd vardagspoesi han lämnade efter sig.
Dungers lätt nasala röst med något gnälligt vibrato kontrasterar fint mot Riedels raka och okonstlade sång som tilltalar mig mycket. De tre musikerna är utsökta och Georg Riedels basgångar helt hänförande.
I den respektfyllda hyllningen till Jan Johansson tillåter han sig också en liten blinkning när låten avslutas med basintrot till visan från Utanmyra, sedan länge standardfras i svensk lingondoftande världsjazz.
Kvalitet rätt igenom, med smak både av myrmark och den frodige poeten från Holland – tonsatt av en basist från Tjeckoslovakien – mycket svenskare kan det knappast bli.
