Scum helt utan pardon
Jag erkänner - Valerie Solanas SCUM-manifest är inte helt enkel att hantera för mig som manlig recensent.
Relaterat
Artikelbilder
En pjäs där männen i publiken förmås skandera "jag är skit", sedan effektiva Andrea Edwards i TUR-teaterns uppsättning förkunnat att alla män är värdelösa och bör avlivas eller frivilligt söka sig till självmordskliniker.
Jag tröstar mig med att Sara Stridsberg sagt att "man får vara både blind och döv för att missa att det är en satir". Och Sara vet - hon har både översatt texten och skrivit flerfaldigt belönade "Drömfakulteten" om Solanas (1936-88).
"Society for Cutting Up Men" (SCUM) skrevs 1968, titeln kan uttydas både som att män ska skäras upp eller dissekeras. Den är ett rasande angrepp på patriarkatet, helt utan pardon. Män är imbecilla missfoster som egentligen vill bli kvinnor, Freuds omtalade penisavund finns inte, bara manlig fitt-avund.
Så går det på i 80 minuter medan den manliga delen av publiken har spotlights rätt i ansiktet, hånas och utsätts för en övertydlig underordning, illustrativ och obehaglig. Jublet från publikens kvinnor är glatt och unisont.
Jag kommer på mig själv att undra om texten spelar misogyna mansgrisar i händerna. Får de slutligen bevis för att feminister är galna? Solanas blev själv halvgalen av pappans upprepade våldtäkter.
Men att betrakta texten som ironi är också att detronisera den, kanske rentav på ett patriarkalt sätt. För ingen man kan undgå att känna sig träffad av åtminstone några av Solanas örfilar.
"Scum" provocerar med humor och bottenlös ilska, den borde spelas på skolor och arbetsplatser. Ingen kan hålla med om allt den säger, men än idag stämmer förfärande mycket av pjäsens budskap. Alltså behövs den.
Andrea Edwards gör en frustande version på Storsjöteatern av Valerie Solanas SCUM-manifesto från 1968.
