Brist på entusiasm från huvudpersonen
Relaterat
Artikelbilder
Legenden Roky Ericksons makalösa rockstämma ljöd lika fint som vanligt under fredagskvällen. Dock var han inte på sitt mest sällskapliga humör, utan lät kompgitarristen sköta mellansnacket.Fotograf: Johan Lindeberg
Fotograf: Johan Lindeberg
Fotograf: Johan Lindeberg
Roky Eriksson
Badhusparken, Fredag
***
Bäst: Rösten
Sämst: Den allmänna bristen på entusiasm från huvudpersonen
Förra året släppte Roky Eriksson efter 14 års frånvaro den fantastiska comebacken "True love cast out all evil". Jag gladdes då, precis som många andra, över att denne rocklegend med sin välsignade pipa äntligen var tillbaka. Att förväntningarna på denna spelning var höga är ingen underdrift. Sådant är, som ni säkert vet, farligt. Höga förväntningar följs oftast av besvikelse.
Redan ett par minuter i tio äntrar Roky Erickson scenen. Publiken har inte riktigt hunnit dit än, och till en början är det lite glest mellan raderna. Trots att musiken svänger som gammal hederlig rock ska så är det inte heller speicellt mycket röj, varken på eller framför scenen. Inte för att det verkar göra herr Ericksson något. Han verkar stundtals inte ens helt medveten om att han faktiskt står på en scen, framför en publik. Inte ett enda ord säger han till sina åskådare under hela giget, och förutom ett par pliktskyldiga "Thank you" från kompgitarristen sker all kommunikation genom låtarna.
En av de första som rivs av är en av mina personliga favoriter; "Don't shake me Lucifer". Här, som i flera andra sånger, visar Roky att röstresurserna till största del är intakta och ryter på som arketypen av rock 'n roll. Han backas upp av ett mycket kompetent band, som sjunger snygga stämmor och försöker kompensera för faktumet att huvudpersonen står stilla som en staty nästan hela tiden genom att köra några schyssta moves då och då. Klassikern "Night of the vampire" frambringar en del jubel, likaså en ganska skojig version av "I walked with a zombie".
Med det spelar som ingen roll. Det blir aldrig någon fart i det hela, och stora delar av publiken är okaraktäristiskt stilla spelningen igenom. Det verkar helt enkelt som att varken Roky eller vi i publiken får någon feeling ikväll.
Matilda Amundsen Bergström
Senaste kommentarerna:
Skrivet 1 aug 2011 16:43 MA (Ej registrerad)
Du vet tydligen ingenting om denna artist, än mindre vad han varit med om. Att han ens står på en scen är fantaskiskt i sig. Det du kräver, i form av entusiasm, kan liknas vid att be Fredde Wadling sträcka på sig eller Ray Charles att titta folk i ögonen.
Skrivet 3 sep 2011 09:25 Eric (Ej registrerad)
Har sett Roky fyra gånger, och de två första gångerna var helt magiska! Det var på hultsfred och senare samma år på KB i malmö. Då var Roky närvarande på en helt annan nivå och som publik fullständigt hänfördes man.
Men de senaste två gångerna har tyvärr varit mer smärtsamma att se, lite som att se ett vanskött djur på ett tragiskt zoo.
"Att han ens står på en scen är fantaskiskt i sig."
Det var absolut fantastiskt. En storslagen revanch av sagolika proportioner.
Men Jag vet inte om det är fantastiskt längre, han verkar inte ens vilja vara på scenen nu för tiden. Det verkar snarare som om att han slängs runt spelning efter spelning, att han nu enbart spelar för att man vill tjäna pengar på honom.
Det ryktas om att han inte tar sin medicin längre, och med tanke på att han sjunger hela konserter en halvmeter vid sidan av mikrofonen, känns det tyvärr ganska troligt.
Jag hoppas innerligt att de inte tar död på Roky med detta konstanta turnerande.