Forskare: – Det går inte att hitta något som passar alla
– Så som man arbetade 2008 var det inte konsekvenspedagogik. Utan det var något där det ingick konstiga saker, säger Catharina Höijer.
Relaterat
Catharina Höijer är den forskare som har haft huvudansvaret för skrivandet av utvärderingsrapporten ”Från asylhem till eget hem – ensamkommande asylsökande barn”. Utredningen genomfördes i huvudsak augusti till september 2008.
I utredningen konstaterade Catharina Höijer att det egentligen inte var konsekvenspedagogik som personalen använde.
– Det var helt klart att det inte var konsekvenspedagogik utan man hade hittat en egen variant som visar de här knepigheterna, säger hon.
Knepigheterna var de konstruerade konsekvenser som kom om ett barn handlade på ett visst sätt. I utredningen konstateras bland annat att exempelvis kök låses om ett flyktingbarn inte skött sig.
– Jag anser inte att det hör hemma i konsekvenspedagogik. Det har blivit en reducering till regelstyrd konsekvensteknik, säger hon.
Catharina Höijer poängterade i utredningen att personalen hade för dålig utbildning i pedagogiken.
– Man behövde se till att personalen fick utbildning i konsekvenspedagogik och anpassa den efter målgruppen. De här ungdomarna är precis som alla andra, det går inte att hitta något som passar för alla.
På en direkt fråga om konsekvenspedagogik är ett lämpligt förhållningssätt svarar Catharina Höijer lite avvaktande.
– Jag tycker inte att det är något som är självklart. Det måste anpassas efter individen. Jag har varit i kontakt med företrädare för pedagogiken och de har inte testat den på flyktingbarn, säger hon och fortsätter:
– Man kan inte döma ut den här pedagogiken helt och hållet, men man måste veta vad man gör och hur.
Hon tycker att det är bra att boendena återigen granskas. Men håller samtidigt inte med om att hennes utredning var för lam.
– Vi såg att det var många saker som inte fungerade, samtidigt som man försökte göra så gott man kunde.
