Hon sitter uppkrupen i soffan. Glad och lugn, med sin dotter bredvid sig. Dottern som för några år sedan var osynlig för henne, till förmån för det viktigaste av allt, drogerna.

Hon hade druckit mycket i många år. Dels för att bedöva ångest och oro, men också för att hon älskade att festa.

Ett familjedrama blev slutpunkt­en för festandet. Hon mådde dåligt och gick till sin läkare som skrev ut lugnande tabletter för depression, så kallade Bensodiazepiner.

– Från första tablett var jag fast i missbruket. Jag hade inte ett bekymmer i världen och efter det fick varken min dotter Jhenny eller någon annan komma i vägen för mig och mina tabletter, säger hon.

I efterhand har hon förstått att all känslomässig moral var borta.

– Jag tyckte jag var så smart och kreativ och vågade saker. Men egentligen var jag bara puts väck.

Ett halvår senare hade beroendet blomstrat och hon var uppe i 30–40 tabletter per dygn i stället för de fyra som läkaren ordinerat henne. Tabletterna köpte hon av kontakter.

Jhenny var 13 år när mammas behov av tabletter var maximalt och i fyra år levde hon som anhörig med missbruket.

– Hon sov när jag gick upp på morgonen, kom hem från skolan, och när jag gick och la mig. Var hon inte hemma hördes vi bara om det handlade om pengar eller mat, säger Jhenny.

Hon minns tiden med ilska och undvek att vara hemma. Hjälp var det svårt att få.

– Jag tyckte att jag signalerade hos vuxna, men det var aldrig någon som förstod allvaret.

När Jhenny var 14 år fick hon nog. Med hjälp av en kompis tog hon Monicas kassaskåp med tabletter som hon förvarade hemma. Hon gömde det utomhus och ringde polisen och bad dem möta henne i Lugnviks centrum. Hon skulle sätta dit sin mamma.

Men polisen trodde inte på att Monica missbrukade tabletterna.

– Mamma sa bara att hon hade tagit ut lite extra och sedan blev vi hemskickade, fast utan piller, säger Jhenny, som åter igen stod maktlös.

Men senare samma dag svimmar hon hemma i lägenheten. När Jhenny blir inlagd på intensiven får Monica veta att hennes dotter några timmar tidigare har tagit en överdos av Bensodiazepinerna. Tre kartor har hon svalt.

Efter två dygn vaknar hon tillslut ur koman.

– Det är så hemskt för först var jag arg på henne, trots att hon nästan precis mist sitt liv. Hon bad mig om hjälp för att få gå och kissa, då fräste jag åt henne att hon inte skulle kunna står upp, säger Monica.

Hennes ångest är inte svår att ta på när hon berättar om hur hon behandlade sin dotter.

– Man är så sjuk i sitt beroende. Fast Jhenny höll på att dö var jag så jävla förbannad på henne.

Strax efter det gick hon in i en ofrivillig avgiftning.

– Det var dag tre på Jhennys sjukhusvistelse och jag fick inte tag på nya tabletter. Det var det vidrigaste jag varit med om, jag trodde jag skulle dö.

I hopp om att beroendeenheten på sjukhuset skulle ge henne tabletter gick hon dit, men där skrevs hon i stället in på behandling.

De talade om att hon skulle förlora Jhenny om hon misskötte sig.

– Det blev vändningen trots allt. Jag var tvungen att klara urinproven.

Så med hjälp av öppenvård, behandling och krav klarade hon av att hålla sig drogfri.

I dag är Jhenny 18 år och väntar ett eget barn. Hon är inte längre mamma åt sin egen mamma och har väldigt svårt att tolerera alkohol och droger.

Monica är 39 år och drogfri. Hon är kontaktperson för ungdomar med drogmissbruk och på sidan om det föreläser hon för ungdomar om drogernas biverkan. Det är hennes sätt att ge tillbaka.