"Min pappa tog sitt liv en solig dag i maj"
För drygt fyra år sedan dog min pappa. Han tog sitt liv en solig majdag. En tids sjukdom ledde fram till hans död.
Det är jobbigt att tänka på. Fortfarande.
Borde jag skriva om det? Jag vet inte.
Relaterat
I Sverige är självmord en av de vanligaste dödsorsakerna för män i övre medelåldern. Jag är inte ensam om min upplevelse. Det är många som varit med om samma sak som jag.
Jag behöver tala om det. I mer än 1 000 dagar har jag bearbetat händelsen. Det har inte gått en enda dag utan att jag grubblat över hur det kunde ske.
Och som jag pratat. De första veckorna berättade jag för nästan alla jag mötte. Jag talade om det för vänner, grannar, kollegor, klätterklubbskompisar och andra. Det var inte någon särskilt smart strategi. Det var en forcerad monolog som säkert skrämde upp en och annan. Med tiden har jag insett att jag inte måste tala om det med alla jag möter. Inte det första jag gör åtminstone.
Men jag vill berätta. Inte för att ställa någon till svars – även om jag har många frågor kring de psykiatrikontakter som min pappa hade den sista tiden. Nej, främst vill jag lyfta fram vår historia – för att i bästa fall stötta andra som hamnar i samma situation som vår familj. Jag vill även säga att det inte finns något att skämmas för.
Men det är inte enkelt. Jag är inte på långa vägar färdig med min sorg. Det kommer jag aldrig bli, den kommer att följa mig resten av livet. Den kommer över mig när jag minst anar det, som ett knytnävsslag i magen. En sorg och saknad som inte sällan blandas med känslor av skuld och skam. Det är vitt skilda händelser som sätter igång detta hos mig.
Det kan vara när jag läser ett personporträtt i min morgontidning. En artikel om någon medelålders man som levt ett långt och innehållsrikt liv, men som fortfarande är i livet.
Det kan vara när någon av mina jämnåriga vänner, i en bisats, nämner att deras pappa hört av sig eller hälsat på dem.
Eller som förra veckan då jag samtalade med en nybliven pensionär i bastun på fjällhotellet i Ottsjö. Han hade tillbringat två veckor i sin stuga och ägnat sig åt vandring, fastighetsskötsel och knivslöjd. Mötet påminde mig om vilka bra år min pappa kunde ha haft framför sig, om han fortsatt leva.
Det hjälper att tala om förlusten, det har fler än jag insett. Genom att återberätta det som hänt för släkt, vänner och andra känner vi att vi kommer vidare i sorgen. G Lloyd Carr beskriver det fint i sin bok ”Efter stormen – När någon i ens närhet tar sitt liv”.
”Varje gång vi berättade kände vi, hur svårt det än var, att smärtan lindrades. Själva berättandet skalade bort ännu ett lager av sorg.”
Att prata och skriva om det är viktigt. Livsviktigt.
Har jag kommit fram till.
Läs fortsättningen - Fredrik Westbergs berättelse om hans pappas sista år - i ÖP:s lördagsbilaga.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 8 okt 2011 10:03 kalle (Ej registrerad)
Bra Fredrik, förstår dig väl.
Skrivet 8 okt 2011 13:07 I.K. (Ej registrerad)
Tack för att du delar med dig!
Skrivet 8 okt 2011 22:43 Bettan (Ej registrerad)
Mycket modigt gjort av dig att gå ut och berätta. Det hjälper dina medmänniskor som varit med om samma sak.
Skrivet 9 okt 2011 23:02 FH (Ej registrerad)
Tack Fredrik!
Till saken hör att din pappa var en stor förebild för mig. Han fanns där när jag behövde det som mest när jag var ungdom. Och det lever för alltid kvar hos mig. Men även många andra stämmer in i de orden. Han gjorde så gott för så många. Och att han till slut valde avsluta sitt liv kommer aldrig svärta ned min bild av honom som en av de största medmänniskor jag vet... Ni i familjen kan känna stor stolthet över hans livsgärning, hans förmåga av lyssna, hans förmåga att förstå och hans trygga ord. Sjukdom rår man inte för. Det kan drabba vem som helst av oss... Än en gång tack för dina ord, Fredrik. Vi delar sorgen och saknaden. Och jag tror vi alla återses en dag.... Kramar till hela familjen! F
Skrivet 11 okt 2011 20:48 Fredrik Westberg (Ej registrerad)
Tack för ert stöd! Det betyder mycket.
Skrivet 18 okt 2011 12:18 Pernilla (Ej registrerad)
Tack Fredrik för att du orkar berätta! I vår familj har vi oxå valt att berätta öppet och ärligt om livet före och livet efter bår sons suicid. Han tog sitt liv 3 november 2006, alltså för nästan 5 år sedan. Sorgen och saknaden får vi hans föräldrar och syskon leva med för resten av våra liv. Vi har valt att berätta av samma anledning som dig. Om vi berättar så kanske vi kan förhindra att någon annan familj hamnar i samma h.....e som vi nu tvingas leva i men oxå för att varje gång vi berättar så lever vår son vidare på något sätt. Hans historia sätter sig hos människor och berör och på så sätt kan vi göra något positivt av detta fruktansvärda. Vi som blev kvar får aldrig tystna, vi måste berätta så länge vi orkar.
Varma kramar Pernilla Christians änglamamma
www.christiansellergren.com