En mäktig grupp politiker och tjänstemän i Stockholm driver tesen att det inte går att placera en statlig myndighet utanför huvudstaden. Det är dyrt, opraktiskt och ineffektivt, menar de.

På senare tid har de fått vatten på sin kvarn. Det sprids nämligen en uppfattning om att det är svårt att rekrytera experter till Folkhälso­institutet.

Orsaken anses vara att institutet ligger i Östersund.

Analysen är inte ny. Det nya är att den trängt in i en statlig utredning som ska rensa bland vård- och omsorgsmyndigheter. Socialminister Göran Hägglund (KD) har också tagit den till sig. I ett svar på en fråga från riksdagsledamoten Per Åsling (C) skriver han: ”Det är känt att det svårt för myndigheten att rekrytera medarbetare i Östersund”.

Folkhälsoinstitutets egna chefer har samma uppfattning. Institutets placering i Östersund, eller snarare dess placering utanför Stockholm, försvårar rekryteringar och kontakter med samarbetspartners.

Men stämmer den bilden? Och är det i så fall Östersunds läge som är problemet, eller kan det finnas andra förklaringar?

Till en början kan vi slå fast en sak: Folkhälsoinstitutets personal är högre utbildade i dag än när myndigheten låg i Stockholm. Dubbelt så många har forskarutbildning i den nya personalstyrkan.

Däremot har de mindre erfarenhet. Myndigheten fick i princip starta från noll när de flyttade från Stockholm 2006. Bara en person följde med i flytten.

Hur stort är då rekryterings­problemet?

För att få en uppfattning bad ÖP Folkhälsoinstitutet redovisa sina anställningar de senaste åren. Det visade sig att de avbrutit åtta rekryteringar sedan 2010 på grund av att de inte fått sökande med rätt kompetens.

I samtliga fall har de löst problemet på annat sätt, genom att köpa experthjälp utifrån eller omfördela arbetsuppgifter internt.

– Det har aldrig gått ut över våra uppdrag. Vi har alltid kunnat leverera, säger ställföreträdande generaldirektören Ingrid Millet.

Just nu finns det inga lediga jobb utannonserade.

De personer som varit svårast att hitta har varit utredare med forskarutbildning inom extremt smala områden som tobak och cannabis.

Frågan är: Kan man prata om rekryteringsproblem när kraven är så specifika att det nästan behövs erfarenhet från Folkhälsoinstitutet för att vara kvalificerad? Och är det i så fall Östersunds läge som är problemet?

Vi träffar några anställda i Folkhälsoinstitutets designade kontorslandskap i glas, ek och betong. Väggarna är fulla av konst. Utanför ligger en skridskooval. Det är som klippt ur en broschyr för att locka inflyttare till Vinterstaden.

Cecilia Birgersson har flyttat 90 mil från Oskarshamn för att jobba med tobaksfrågor på Folkhälsoinstitutet. Till hennes enhet har man haft svårt att hitta personer med spetskompetens.

– Det finns inte många som disputerat i ämnet tobak, säger hon.

Jurister med erfarenhet av folkhälsoarbete växer inte heller på trän. Det kan verksjuristen Bo Granath intyga.

– Jag vet knappt vad det är. Det är nog önsketänkande att det skulle finnas särskilt många sådana att välja på.

Administrativa chefen Annika Fahlvik uppskattar att det finns en handfull personer i hela Sverige med den kombinationen. Att besätta en sådan tjänst skulle vara svårt även i Stockholm, tror hon.

Folkhälsoinstitutets förre generaldirektör Gunnar Ågren var hård motståndare till flytten från Stockholm i början. Han varnade för att det skulle bli svårt att hitta kompetent personal.

– Men när jag fick klart för mig att beslutet var fattat och det inte fanns någon återvändo var det bara att vara lojal och genomföra det. Senare såg jag att det fanns positiva sidor också. Rekryteringen gick lättare än jag trodde och Östersund är på många sätt en trevligare stad att jobba i.

Regeringen tänker rensa upp bland sociala myndigheter. Folkhälsoinstitutet är en av dem.

Utredaren och myndighetsledningen har gjort en poäng av att institutets placering i Östersund är ett problem.

Den 15 april får vi reda på vad det betyder. Då presenterar vård- och omsorgsutredningen sitt förslag.

Allt kan hända. Myndigheten kan bli delad, bantad, nedlagd eller utökad.

Till viss del ger han de nuvarande cheferna rätt. Det var svårare att rekrytera experter till Östersund. Men det gick.

– Man får jobba långsiktigt och ibland lösa det på konsultväg eller med expertis utanför institutet. Utredare får man i hög utsträckning utbilda själva.

Att hitta specialistkompetens är svårt i Stockholm också, säger han. Det gäller att handplocka och värva. Men just nu är det ingen idé att Folkhälsoinstitutet försöker ens. Ingen kommer att bryta upp och flytta till Östersund så länge myndigheten är under utredning.

Han minns tiden innan flyttbeslutet togs. Det var helt omöjligt att rekrytera då.

– När beslutet väl kom var det en stor lättnad. Då visade det sig vara ett väldigt sug efter tjänsterna.

Det ställs högre krav på personal­ens utbildningsnivå nu än förut. Inte sällan krävs det att en sökande ska ha disputerat. Förr tillsatte man också fasta tjänster i högre grad. Nu är två tredjedelar av alla jobb som utannonseras tidsbegränsade anställningar på mellan tre månader och två år.

Det är regeringsuppdragen som är orsaken. Pengarna är öronmärkta för korta avgränsade projekt. Uppdragen kräver att man knyter till sig experter. Men hur lockar man landets ledande auktoritet på, säg cannabis, att flytta till Östersund för en projektanställning på ett halvår?

Internt har man efterlyst en långsiktigare personalpolitik och ett större mod att våga chansa och anställa bra utredare även om projekttiden tagit slut.

Just nu har institutet ingen personalchef på heltid. Det finns planer på att anställa en särskild HR-chef med ansvar för långsiktig personalförsörjning, men det har dragit ut på tiden.

Alltså:

1. Det ställs krav på behörighet som nästan ingen uppfyller.

2. Det är oftast korta anställningar som erbjuds.

3. Det saknas en långsiktig plan för personalförsörjning.

Tre fullt möjliga förklaringar till att rekryteringar har strandat. Det finns en fjärde också: För två år sedan upptäckte Arbetsmiljöverket att Folkhälsoinstitutet hade problem med arbetsmiljön. Personalen mådde dåligt. De var utarbetade. Otryggheten var stor och det ansågs till stor del bero på ett otydligt ledarskap.

Nu jobbar man systematiskt på att förbättra arbetsmiljön. Arbetsmiljöverket har konstaterat att mycket har blivit bättre, men en hel del återstår.

Att myndigheten har svårt att locka experter till sig för att Östersund ligger för avsides är alltså långt ifrån hela sanningen. Varför väljer då ledningen att peka på just den faktorn?

Något rakt svar går inte att få. Ingrid Millet jämför Östersund med Umeå.

– För Umeå har det tagit 25 år att erövra en status som forskningsstad. Östersund ska också nå dit, men den är fortfarande ny som forskningsstad.

– Den typ av experter vi är ute efter söker sig till universitetsstäder där de kan samarbeta i forskargrupper.

De anställda vi träffar på Folkhälsoinstitutet tycker att det skrivs för mycket om påstådda rekryteringsproblem. Det är dålig publicitet, tycker de. Det kan bli till en sanning att det är svårt att få hit folk. En självuppfyllande profetia.

Frågan är värd att ställa: Varför är det intressant att veta vad som händer med den här arbetsplatsen, förutom att den har 150 anställda?

Ett svar är att institutet är juvelen i kronan bland stans statliga myndigheter. Den enda som har sitt säte här. Ett huvudkontor ger status, lockar till sig konferenser och arrangemang.

Den är också en del av Östersunds varumärke. Folkhälsa, miljö och idrott är vad de styrande vill att Östersund ska förknippas med. Och myndigheten är en viktig del av en arbetsmarknad för kvalificerade utredare och forskare. En ansamling statliga tjänster som kan lyfta även Mittuniversitetets status.

Det finns alltså goda skäl att bry sig om Folkhälsoinstitutet.

Vad kommer att hända med myndigheten?

Just nu finns det ingen öppning för att dela den i flera avdelningar eller flytta huvudkontoret till Stockholm. Det står tydligt i regeringsbeslutet att sätet ska vara i Östersund. Men vad betyder det i praktiken? Gunnar Ågren vecko­pendlade till Öster­sund men flyttade aldrig hit. Hans efterträdare Sarah Wamala flytt­ade däremot till Öster­sund när hon tillträdde som chef. Nu har hon flyttat tillbaka till Stockholm och har en övernattningslägenhet i Östersund.

Även ställföreträdande chefen Ingrid Millet bor i Stockholm. Båda toppcheferna tillbringar en stor del av sin arbetstid där. Flera medarbetare på institutet har också fått tillåtelse att jobba från sina hemorter. Förra året annonserade man efter en utredare med placering i Östersund, men ”med möjlighet att arbeta på distans”.

Ända sedan flytten av Folkhälsoinstitutet har man haft en lokal i centrala Stockholm. På Gunnar Ågrens tid hyrde man ett litet vindskontor. Numera hyr man en större möteslokal, men inga fasta arbetsplatser.

I den statliga utredningen talar man om behovet av ”flexibla arbetsformer”. Kommer regeringen att tillåta att nyckelpersoner på myndigheten sitter i ett lokalkontor i Stockholm? Blir det i praktiken ett huvudkontor då?

Kanske är Carina Amréus inne på svaret. Hon är nyanställd utredare på Folkhälsoinstitutet. Just nu bor hon i Sundsvall och veckopendlar till Östersund. För henne är det självklart att en modern statstjänsteman måste röra på sig.

– De många tidsbegränsade uppdragen gör att statstjänstemannarollen är mer rörlig än tidigare. För att få intressanta arbetsuppgifter måste man vara flexibel och beredd att pendla till arbetsorten, säger hon.

I slutändan handlar det om politik. Ska man använda statliga arbetstillfällen för att utjämna regionala skillnader, eller ska man låta statens egna ”marknadskrafter” styra.

På papperet är alla överens. Riksdagen har beslutat att nya statliga myndigheter i första hand ska placeras utanför storstäderna. Det har inte hjälpt. Tre av fyra har hamnat i Stockholms innerstad.

Den 15 april ska Stefan Carlsson presentera sin utredning om vård- och omsorgsmyndigheter. Då får vi möjligen reda på om det blir en till.