Den officiella bemärkelsedagen firades lite i skymundan redan den sjunde maj. Men det var 1 augusti 1810 som den nya länsbildningen verkligen trädde i kraft. 200 år sedan i morgon.

Det är en slump att det sammanfaller med den festhelg under hela året, som allra tydligast manifesterar glädjen över det jämtländska. Dagarna under Storsjöyran.

Med internationellt gångbara artistinslag som ger festivalen dess tyngd, tusentals tillresta besökare och med inslag av mångkulturella färgklickar, mixas jämtlandsflaggor och traditionellt presidenttal.

Flaggorna och Jämtlandsministeriet sorterar under jippokategorin, vilket är ett hälsotecken. Men saker som folklig acceptans för en administrationsform och upplevd gemenskap ska heller inte förringas i sammanhang av samhällsorganisation. En aspekt som lyst med sin frånvaro i den ”von oben” förda regiondebatten.

Förslaget att göra Jämtland till ett eget län kom från riksdagsmannen Anders Nilsson i Stugun.

Han argumenterade för att länets ledning skulle bli mer effektiv om den kom närmare dem som berördes. Det skulle därför bli lättare att få till infrastruktur i form av vägar och flottleder. Det ålderdomliga jordbruket behövde moderniserades och det menade Nilsson skulle bli enklare om länsstyrningen utgick från Östersund och inte Västernorrlands residensstad Härnösand. Till det nya länet skulle också Härjedalen höra.

Riksdagsmannens idéer föll väl samman med den storpolitiska tanken om att kompensera förlusten av Finland 1809. Inom landets egna gränser genom nyodling, liksom att med utgångspunkt i Jämtland orientera sig västerut mot Norge. Så beslutsprocessen blev tämligen kort och spåren av nyodlingen ser vi än.

Kanske gillades beslutet inte av alla. Kostnadsmedvetna Jämtlandsbönder tyckte till exempel att länsadministrationen på sex personer inklusive vaktmästare var för stor. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.

Men med facit i hand så tog utvecklingen fart under 1800-talet och en del kan härledas till den nya länsbildningen. Avgjort stor betydelse fick förstås tillkomsten av länets Hushållningssällskap 1817 med uppgift att sprida kunskap och förbättra jordbruket. Uppväxlingen av bondenäringen och det expanderande skogsbruket möjliggjorde en befolkningsökning.

Så här tvåhundra år senare pratar vi dagligen om länets utveckling. Om sysselsättning, infrastruktur, befolkning och demokrati. Det sker inte alltid i positiva termer.

En del tror att lösningen är att avveckla länet för att utveckla Jämtland. Även om det innebär att makten flyttar bort, tvärtemot det argument som ledde till länets bildande 1810.

Ett län är en administrativ sak och kanske inte så mycket att födelsedagsfira eller ens bli sentimental över. Men även när saklighet ligger till grund så gäller det att skapa funktionella, rationella administrationer som folk ändå känner något för.

Ens med den livligaste fantasi är det svårt att föreställa sig ett fullpackat Stortorg som på Ewert Ljusbergs uppmaning skriker ”Stornorrland” eller ”Mittregionen” i stället för Jämtland, Jämtland jämt och ständigt. Det skulle nog aldrig hända, även om det trista inträffade och pappersprodukten Mittregionen blev ett faktum.