Solen skiner över Jonathan Johansson
Relaterat
Artikelbilder
Jonathan Johansson har inget emot att kallas pophopp.Fotograf: Linus Johansson
Vi träffade Jonathan efter tre stekheta festivaldagar i Borlänge, framför festivalens enda inomhusscen. Vi satte oss ner för att prata om Yran, prestationsångest och hårt arbete. En kort paus från den tryckande väderleken, som även förutspås hålla i sig för Jonathan.
Om man nu tar sig till Zig Zag-scenen på fredag, vad får man se då?
– Man kommer att få se ett minst sex man starkt band på scen. Det är ett ganska väl ihopspelat band som precis snuddar på att kunna kallas rutinerade, men som ännu inte hunnit bli trötta och det är väl den ultimata formen på ett band.
– Materialet vi bjuder på är väldigt genomarbetat och jag lovar Yrans besökare att de ska slippa allt som liknar trumpet och orgel.
Du släppte ditt debutalbum år 2005, tidigare i år släppte du din nya skiva ”En hand i himlen”. Den senare tog fem år att göra och färdigställa, vad gjorde du under all den tiden?
– Jag har gjort massor. Jag har börjat plugga och jag har slutat plugga. Jag har börjat jobba och jag har slutat jobba. Jag har börjat frilansa och jag har slutat frilansa. Jag har startat upp ett havererat försök till en dokumentär, jag gick på klubb och dansade för första gången och så jobbade jag i studion.
– Det tog lång tid och det var väldigt hårt arbete, som slutligen lönade sig.
Finns det en naturlig fortsättning på en så lång process, eller tar det fem år till innan du släpper nästa album?
– Det finns en naturlig fortsättning, helt klart. Det finns ingen anledning till att upprepa det vi redan har gjort, men det finns inte heller någon mening med att helt och hållet vända på steken. Det är nu vi måste förfina och förädla det som redan finns. Det som tog fem år.
Ditt namn nämns ofta i samband med epitet som pophopp och poplöfte, hur känns det?
– Det finns så klart en inbyggd förväntan i sådana begrepp och det är svårt att leva upp till. Men jag försöker låta bli att överhuvudtaget förhålla mig till skriverier. Löfte eller inte, enligt mig är det mesta redan infriat.
Efter att ha spenderat så lång tid i en studio, är det tufft att varje dag bli bedömd och hantera pressen det innebär att kallas pophopp?
– Jag är ganska skitnödig när det gäller sånt där. Jag är min egen måttstock och jag vet vad jag anser vara rätt och fel.
För att återgå till de där fem åren vi har pratat så mycket om, var de nödvändiga?
– Ja, jag tror det. Jag är inte så ung längre, jag kan hålla mig på mattan. Hade det här hänt för fem år sedan så hade jag antagligen förhållit mig annorlunda till allt som händer runt omkring mig. Det är en jävla kamp att fortsätta tro på det man gör, även när ingen annan gör det.
Jonathan Jonasson
Fredag kl. 20.30 Zig Zag
