Yrancheferna Lars Sillrén och Stefan Kauppi lekte med tanken på att skriva ett rakt ideologiskt, politiskt tal i år. Ett tal utan humoristiska inslag där presidenten tog upp rädsla och främlingsfientlighet.

Dels ville de förnya formen, men framför allt var det två händelser som inträffade förra hösten som gav dem en tankeställare. I Bräcke fick en flyktingfamilj dörren insparkad. I Strömsund rök unga bybor ihop med uzbeker utanför en moské.

– Vi kom fram till att vi inte längre kan slå oss för bröstet och säga att sånt inte förekommer i vårt län, säger Lars Sillrén.

Men idén begravdes ganska snabbt. Det var svårt att veta vad som låg bakom konflikterna, resonerade de.

– Vi vill inte framstå som besserwissrar och skriva folk på näsan.

Kanske förvånar det en del att president­talet skrivs av en sundsvallare: Peter Swedenmark, skribent och politisk krönikör. Med få undantag är det han som varit förste talskrivare åt presidenten i 20 år. I år har han haft hjälp av Kauppi, Sillrén och Ewert Ljusberg.

Peter Swedenmark skriver på känn. Men han är intresserad av retorik och har undervisat i ämnet på Brunnsviks folkhögskola. Han tror att det återspeglas i talen.

Det gäller att balansera olika storheter, säger han. Allvar och humor, Kluk och världen.

– Men man får inte falla i fällan och bara försöka vara rolig och räkna antalet skratt. Det humanistiska budskapet är viktigt. Jag skulle inte skriva om det var något flåshurtigt jämtländskt man ville ha.

Peter Swedenmark håller med om att det inte går att hålla politiska linjetal för en ölrusig publik.

– Det skulle bli som ett kallt regn över torget. Det finns en stark förväntan att presidenten ska säga skojiga saker om republiken och olika händelser. Det är svårt att frångå det.

På försommaren träffades talskrivarna för att diskutera upplägget över en lunch. Då hade Kauppi och Sillrén temat för årets tal klart för sig. Swedenmark skrev ett första utkast och skickade tillbaka. De andra två strök och lade till.

– Ibland skickar vi manuset mellan oss tio gånger innan vi hittat formen, säger Peter Swedenmark.

Talet får inte vara för ensidigt regeringskritiskt eller partipolitiskt. Det är gammal regel. I ett tidigt utkast till årets tal fanns ett par stycken om ÖP:s ledarsida (”för grå för att räknas till den kolorerade pressen”) och arbetsmarknadsminister Littorins cv, (”skrivet på baksidan av ett frimärke”). De kom inte med i slutversionen.

Presidenten tar emot i sin svit på Clarion. Han tänder en cigarrett och lägger sig på soffan.

– Det är bara jag och Willie Nelson som får röka på hotellrum numera, säger han.

Han småpratar lite om vem som ska ersätta honom när han avgår.

– Det finns bara två tänkbara. Lassgård och Tornving. Tornving är lite ettrigare. Fast Lassgård är nog mer landsfader, funderar han.

– Det blir nog bäst med Lassgård.

Ewert Ljusberg blir 65 år nästa år. Han har haft 200 spelningar det senaste året och nu tänker han varva ner artistlivet. Kanske skriva lite.

Men han har inga planer på att avgå som president.

– Inte än i alla fall, säger han.

Här i presidentsviten med utsikt över Frösöbron brukar han dra sig undan för att ladda och memorera talet.

Normalt brukar han nöja sig med att finslipa talet så att det ligger rätt i munnen. Men i år har han själv skriv­it en ganska stor del av det. Bland annat har han bestämt att det ska handla om ungdomsarbetslösheten.

– Jag blir inspirerad när ungdomar kommer fram till mig och pratar när jag ”går omkring på stan som en vanlig människa”, som Fantomen brukar göra. Det är ungdomar som står längst fram vid scenen och jublar när jag håller talet. Just då dyrkar de mig. Jag tänkte att den kraften borde man använda på ett positivt sätt. Jag har ett ansvar.

Peter Swedenmark kläckte idén om att dela ut en cv där presidenten går i god för innehavaren.

Men Ewert Ljusberg vill ha in ännu mer allvar i årets tal. Han avslöjar sin idé för ÖP:

– Jag tänker vända mig direkt till dem som buar åt samerna i år, säger han.

I inledningen av talet hälsar alltid presidenten sina undersåtar med orden ”Ljuva jamtar, Härliga härjedalingar” och så vidare.

– När jag kommer till ”Sagolika samer” är det alltid några som buar. I år ska jag stanna upp och vända mig direkt till dem och säga ”jag hörde det där. Till er som buade vill jag säga att vi har inte råd med er attityd längre. Hur ska vi kunna rädda planeten om vi inte visar respekt för varandra? Hur kan ni hata ett folk som är så fredligt att det saknar ett ord för krig i sitt språk? Försök att vidga vyerna litegrann. Annars är ni körda.”

– Jag är så jävla trött på lapphatet i Härjedalen, säger han.

Själv bor han i Hällekis i Västergötland numera, men han räknar fortfarande Härjedalen som ”hemma”.

– Lapphatet är mycket vanligare än man tror. Ibland tar det sig rent löjliga uttryck. En kompis som skulle uppträda på en fest i Vem­dalen upptäckte att man strukit en vers om samer i ”Härliga Härjedalen”, en av de populäraste sångerna i allsångshäftet.

– Folk måste börja vidga vyerna utanför sina egna skiftesgränser. Skogsägarna kräver bevis för att samerna var där först, men jag har inte sett några skogsmaskiner på hällristningarna.

Presidentens entré är viktig. Folk pratar fortfarande om året då han kom inridande på en elefant. En annan legendarisk entré gjordes i en zeppelinare.

Lars Sillrén fick idén till årets entré när ÖP ringde och ville ha en kommentar till Milkos reklamskylt på flyget: ”Välkomna till messmörets huvudstad!”

– Vi började prata om hur man ska förhålla sig till sånt utan att bli ”stiff”. Det bästa är att ta det till sig och göra det till sin grej, luta sig tillbaka och säga, visst, vi bor i messmörets huvudstad och det står vi för.

Idén föddes att samla alla schablonbild­er av länet i en enda hög, skruva dem ett varv extra och göra ett dansnummer av dem. Jens Ganman kläckte idén om att ta schlagerparodin Tingeling och byta ut ryss­ar mot jämtar. Numret skulle avslutas med att presidenten dyker upp ur en messmörs­burk.

En sen onsdagkväll sågas och spikas det i ett garage i Åkeräng. Här bygger Robban Elfvendahl och Martin Staaf den gigantiska Fjällbryntburken där Ewert ska göra sin entré.

Samma kväll samlar koreografen Hans Werner sina dansare för en första genomgång på Tingshuset. Det är älgjägare, hembränt, jamtlandstausar, storsjöodjur. Varenda jämtlandsschablon i en enda röra. Dansarna kommer loss i en ihopmixad version av Tingeling och Viggen.

Hans Werner har ritat streck som markerar den smala rampen som de har att röra sig på.

Risken är uppenbar att älgen eller björnen ramlar av scenen. Jon Reinklou orienterar sig genom att titta genom näsborrarna på sin älgdräkt. Alexander Thurne får lite ledsyn genom ett hål i björndräktens hals.

På genrepet några dagar senare är allting tajtare. Men jämtlandsflaggorna ska vaja i takt och Hans Werner är inte nöjd med fanbärarna från JRA. Toril Ling ser sammanbiten ut där hon står med sin fana. Hon räknar ett, två, tre, fyr, fem, sex, sju – Tingeling, tingeling ...

Storbildsfilmen före talet är en viktig stämningshöjare. Malin Almén fick uppdraget att göra en film i Monthy Python-anda. Tema: Presidentens 20 år vid makten.

Det första hon gjorde var att låna en samlingsbox med alla Monty Python-filmer.

– Sedan gjorde jag research och kom fram till att alla stora ledare som hade makten 1989 – Thatcher, Reagan, Mobuto, Ceausescu, Kim Il Sung – var avsatta eller döda. Bara Ewert sitter kvar.

I tre veckor klippte, klistrade och målade hon med sin ritplatta och Photoshop-program. Resultatet blev en liten film med Monty Python-känsla och en överraskningseffekt som Terry Gilliam skulle ha jublat åt.

– Upp ur burken kommer Ewert. Folkets jubel. Flaggan fälls ner ...

I ett konferensrum på Clarion har Stefan Kauppi genomgång dagen före talet. Han ritar Papphammar-darriga skisser av stora scenen på ett blädderblock och ger precisa instruktioner om hur ridån är konstruerad, var messmörsburken ska stå och hur Ewert ska eskorteras från scenen.

Det är mycket svårbegripligt för en utomstående, men runt bordet sitter ljud- och ljustekniker, producenter och scenarbetare och nickar instämmande. De flesta är från Göteborg. Alla borde ha ett nobelpris i logistik om det hade funnits ett.

Efteråt är det genomgång på stora scenen. Scenarbetarna ser ut som James Hetfield i Metallica. Ljudteknikern Gert Pettersson är inne på sitt tolfte presidenttal. Det här är det roligaste på hela året, säger han. Han lovar skänka Stefan Kauppi alla backup­versioner av Jämtlandssången som han har på sin dator när han slutar.

Scenchefen Linda Friestedt drar en suck av lättnad när hon hör årets upplägg. Ingen Ewert hängande i någon lina, inga elefanter eller zeppelinare.

– I år blir det lättsamt, säger hon.

Presidenten byter om. Om två timmar ska han upp på scenen. Då kommer adrenalin­et att pumpa. Det är rent fysisk upplevelse som han har svårt att beskriva. Håret reser sig på hela kroppen. Även om talet är in­övat kan det bli blankt i skallen.

Men inte i år. Han känner sig lugnare och bättre förberedd än någonsin, säger han.

Han får klä sig hur han vill i år, ingen Robin Hood-utstyrsel eller liknande. Han drar på sig svarta jeans, svart skjorta och en svart skinnväst med medaljer. Han blir glad när han hittar ett örhänge i västfickan som han omedelbart sätter i vänster öra.

– Det är en vildsvinstand, säger han. Jag köpte den på en marknad i Guatemala.

Han sätter på sig hatten, inte originalet som är en rallarborsalino från 1906, utan en australisk modell med Crocodile Dundee-stuk. Han studerar sig själv i spegeln och ser nöjd ut.

– Attityd! ryter han och går ut genom dörren.

Efter genomgången med Stefan Kauppi går han ut på hotellets bakgård. Han vänder sig bort, blundar och gestikulerar och rabblar talet med låg röst, som en slalomåkare som memorerar banan före start. Sedan sätter han sig i trappan och några drar djupa, ljudliga andetag.

Dansarna i öppningsnumret samlas i en förväntansfull klunga. De stretchar och småjoggar. Jag frågar Tom Strömberg, breakdansare i skidskyttedräkt, om han är nervös.

– Som fan, svarar han. Jag är rädd för att ramla ner från podiet.

JRA:s fanbärare ser sammanbitna ut.

– Ja, je e narrvös, säger Kristina Vall. Flagga e så tong.

Framför scenen är det redan ett böljande hav av flaggor och talkörer.

– Då så. Då var det dags, säger presidenten och reser sig för att gå upp på scenen och ta plats i messmörsburken.

Dansnumret satt som en smäck. Toril och Kristina höll takten. Jon Reinklou i älgdräkt­en klarade enligt vittnesuppgifter scen­kanten med fyra centimeters marginal.

Ewert Ljusbergs motattack mot burop­en fick publiken att jubla. Resten av talet genomförde han fokuserat och med stor inlevelse.