Den här recensionen hade kunnat inledas med en beskrivning av vilket otacksamt läge Sahara Hotnights har.

Att det är torsdag, att klockan bara är åtta, att vädret är småtrist – och att det är därför som publiken sviker rockgruppen från Västerbotten. Frågan är emellertid om det är ­hela sanningen.

– Tillbaka på Storsjöyran alltså, säger sångerskan ­Maria Andersson och hälsar de fåtal (det rör sig om ett par tre hundra inledningsvis) som hittat till Stortorg­et välkomna.

Sahara Hotnights inleder med ”Japanese Boy” och fortsätter därefter leverera låtar framförallt från det senaste coveralbumet ”Sparks”.

Men låtar som till exempel ”Wide River” vill liksom inte riktigt lyfta – det känns på det hela taget ganska oinspirerat.

Ibland önskar jag att de ville hitta på något oväntat på scen, trots alla rockattribut känns det lite plastigt. Det är trevligt, men inte så mycket mer.

Ett välkommet initiativ är förvisso den stråkkvartett som man plockat med sig upp på scen men dessvärre tränger fiolerna aldrig riktigt igenom det blytunga ­gitarrljudet.

Det är först när Dusty Springfields ”In Private” och den tio år gamla ”Quite­ a feeling” levereras som kidsen längst fram börjar klappa­ aningen mer ­ivrigt och som det, som man ­säger, tänder till.

Svårmodiga musikkritiker brukar alltid ge uttryck för att Sahara Hotnights, som snodde bandnamnet från australiensk travhäst, egentligen är bättre än ­sina låtar.

Och på Storsjöyrans stora scen den här kvällen ­bekräftas den tesen.