Ett par timmar innan konserten möts vi i en hotellkorridor. Olle Ljungström är på väg in sitt rum. Han stödjer sig på en käpp och när han ser oss vänder han på huvudet, nickar, hejar och ler vänligt. Vi hälsar tillbaka. Det är första gången vi ses.

Olle Ljungström var den enda artisten jag verkligen bad om att få skriva om på Yran. Den enda på förhand som jag verkligen ville se. När Olle några timmar senare går in på Badhusparkens scen är det återigen med stöd av käppen. Olle Ljungström bröt bägge fötterna i våras. Den dokumentär som SVT sänt i år om honom visade en bräcklig Olle med missbruksproblem. Så när Olle går till scenens mitt och försiktigt sätter texthäftet på plats knyter det sig i magen. Hur ska det här gå?

Och rent tekniskt sett så går det faktiskt rätt illa. Olle tappar texten, takten, tonen. Ändå står jag där och ler, skrattar och sjunger med. För ingen annan är ju som Olle.

"Jag skulle egentligen ha varit på handikappyran, men jag lurade mig in här", säger han.

Sedan radar han upp starka låtar som få andra artister på festivalen kan matcha. "En Apa Som Liknar Dig", "Nåt För Dom Som Väntar" och "Jag Och Min Far". Vissa arrangemang som bandet klär låtarna i är dock inte helt lyckade. Som den bisarra boogieversionen av "Norrländska präriens gudinna".

Efteråt är jag konfunderad. Berörd är jag utan tvekan. Men var det en bra spelning? Låt mig säga så här, jag är nog lite för glad för att bara se Olle för att vara riktigt objektiv. Jag går därifrån lycklig över att hört mina favoritlåtar, med en förhoppning att Olle snart kastar både käpp och texthäfte.