"Jag älskar att gå in i den här sortens affärer. Man får alltid så mycket inspiration för saker man borde styra upp." När Anna Ternheim intervjuades i Dagens Nyheter i vintras följde reportern med henne till Claes Ohlson. Halvvägs in i Ternheims konsert på torsdagsnatten inser jag - väl medveten om hur sinnessjukt det låter - att det är ungefär så jag känner. Anna Ternheim ger mig inspiration att styra upp saker i mitt liv. I hennes texter finns en hel bunt sällsynt fina betraktelser som är omöjliga att inte ta till sig. Och just därför älskar jag just den här sortens konserter.

Jag har väl egentligen aldrig varit så där vansinnigt imponerad av Ternheims album, men den här kvällen är hon, i sina bästa stunder, oemotståndlig. Inramningen är närmast sakral.

På något som liknar ett leksakspiano (det är knallrött) i normalstorlek inleder hon konserten på stora scenen med Broder Daniel-covern "Shoreline". Låten, som när den släpptes i början av 2000-talet, frälste hela indiesverige. Hela inledningen på konserten är på det hela taget fruktansvärt bra. "Shoreline" följs upp av en fantastisk version av "No, I don't remember" och sedan finstämda "Black sunday afternoon".

Någonstans i samband med att duggregnet upphör och Anna Ternheim paradoxalt nog tillkännager att bandet nu ska spela "en psalm om regn", börjar det dock bli lite sämre. Och vem kan egentligen klandra henne efter de (makalösa) inledande 20 minuterna.

Anna Ternheims spartanska, eleganta och genomarbetade intryck får mig att tänka på Nick Drake när bandet lämnar scenen och tackar för sig. Än är hon givetvis inte i närheten av den mannens dignitet men med en något fylligare låtkatalog skulle jag bli förvånad om inte det här svenska stjärnskottet snart är ett namn även i utlandet. Tillbaka till Storsjöyran hoppas jag att hon kommer varje år.

/ Johan Kellman Larsson