Kvällssolen strilar in genom tältduken. Dammet från gårdagens fest tycks ännu inte ha lagt sig utan leker i virvlar kring slitna converse och smutsiga jeans. Varför nu? Varför inte vänta på mörkret?

Poppen är hoppfull och trygg, pulserande och resolut. Efter ett par ovanligt långa, hektiska dygn hade jag gärna krupit ihop precis framför baskaggen och låtit Jonathan Johanssons skånska verser klappa mig på kinden för att sedan dunka mig i ryggen och säga att allt fixar sig. Det var inte så mycket en hand i himlen som en klapp på axeln och en spark i röven. Båda var lika välbehövliga.

"En hand i himlen", "Efter skimret efter snön", där den klockrena skånskan äntligen skiner genom ljudbilden, och extranumret, en cover på Springsteens "Dancing in the dark" är förlösande höjdpunkter.

Det går inte att beskylla Jonathan Johansson för att vara vidare charmig eller spexig. Han är mer kantig och burdus, men det är okej. För de enstaka gånger han faktiskt ler, då vet vi att han ler på riktigt. Musiken är hoppfull och trygg, att inte fler åskådare hade hittat till tältet var deras egen förlust.

Varför bokar man in Jonathan Johansson så här tidigt på kvällen? Därför. Därför att Jonathan Johansson gör sig bäst just där och då. Därför att när spelningen är över och publiken finner sin väg ut ur tältet har solen gömt sig bakom Frösöberget och just den här sommarkvällen har försvunnit. Tillfångatagen av Jonathan Johansson och hans fem man starka krigshär. Där den visade sig höra hemma.