För drygt en månad sedan ringde den annars medieskygge Ulf Lundell upp Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen. Han ville ha en intervju. Bakgrunden tycktes vara, åtminstone delvis, att det fanns en oro för att publiken inte skulle hitta till hans konserter i sommar. ”Många artister är oroliga för den här sommaren, alla vill ut – det börjar bli tjockt, sade Uffe.
Men redan efter den första låten kan Lundell och hans entourage (Janne Bark på gitarr bland annat) andas ut, om det nu var någon autentisk oro det var tal om, en stor publik har nämligen hittat till Stortorget på fredagskvällen.

– Hallå Storsjöyran, hojtar Lundell som är på ett alldeles strålande humör.
Han river igång konserten med singeln Ohama från senaste plattan med samma namn.
Det känns lite knepigt för mig att recensera Lundell. Jag menar, mannen är ju en levande legend, en nestor. Och det finns tusentals människor i det här landet som bokstavligen har levt genom Uffes musik och litteratur under de 30 år som han kastat sin långa skugga över vårt kalla land.

Själv insåg jag Lundells storhet för knappt två år sedan och egentligen förstod jag vad det handlade om först efter hans konsert på Cirkus i Stockholm i oktober förra året.
Då var han magnifik. Det blir aldrig riktigt lika bra i Östersund på fredagskvällen men det är inte långt ifrån. Bortsett från "Snön faller och vi med den" och en makalös version av "Öppna landskap" bjuds på publiken på en show som aldrig andas. Den larmande bootsrocken fullkomligen sjuder ut över publikhavet.
Uffe framför "Folket bygger landet" genom en blåvit megafon. Vidare levereras bland annat "Chans", "Sextisju, Sextisju" (som aldrig vill ta slut), "Öppen väg, öppen bil" och "Ryggen fri".

Bäst är "Hon gör mig galen" som levereras med en inlevelse och precision som gör, åtminstone mig, alldeles matt.
Ulf Lundell fyller snart 60 bast. Av det märks dock ingenting i kväll. Han svingar sina armar upp och ner som en besatt. Egentligen fattar jag inte hur han orkar.
Mot slutet tycker jag att han säger: "Stort tack, vi får komma tillbaka hit igen". Med tanke på att han utlyst att han nu har kommit till vägs ände, att det här är hans sista turné, verkar det dock osannolikt.
Men en kväll som denna är det kanske skit samma. En kväll som denna hör jag vad jag vill höra.

Johan Kellman Larsson