Det fanns en gång då bob hund kallades Sveriges bästa liveband och det var svårt att komma med krossande motargument.

Nu, såhär år 2009, är det kanske inte något som känns lika självklart att utropa, men att energin och gnistan fortfarande finns kvar är ett givet faktum.

Frontmannen Thomas Öberg är antagligen fortfarande en av de mest karismatiska scenpersonligheterna som finns i landet, och när han iklädd sin Zorro-mask och sina långa pärlhalsband försöker driva damerna och ”herrejävlarna” i publiken till att praktiskt taget vara en del av bandet, då är det svårt att kritisera. Han hoppar, dansar och studsar så gott det går på Badhusparkens nätta scen, allt i takt med det ilande tempot och de medryckande, synthpunkiga melodierna.

Bob hund förklarar för oss att om vi, som publik, är jävligt bra, så blir konserten jävligt bra. Om vi är ”legendariska”, däremot, då kommer vi få se på något helt otroligt.

Mellan varven känns det också tämligen otroligt. Bob hund är ett band som inte verkar ha haft en tråkig dag på scen sedan 1991, och då ska vi komma ihåg att Öberg en gång bröt foten på scen i Skellefteå.

Det är färgsprakande show, en show där en maskerad karl bland annat staplar högtalare i torn som han sedan bestiger för att svinga sin mikrofon. En mikrofon som slutligen svingas ända ned i byxlinningen på honom. Bokstavligen, alltså.

Utöver showandet så driver bob hund sin publik med roligt, passande mellansnack mellan varven. Ibland flummigt, ibland lite förolämpande, men alltid med glimten i ögat. Precis som det alltid har varit.

Sveriges bästa liveband? Kanske inte. Fortfarande fantastiska på scen? Tveklöst.

Kristoffer Hanson