Frida Hyvönen Ljummet och återhållsamt
Scen: Badhusparken
Betyg: 2
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Johan Lindeberg
Jag har alltid sett Frida Hyvönen som ett litet kulturellare, om jag får lov att säga så, alternativ inom popgenren. Hon är ingen vanlig singer/songwriter, utan helt enkelt ett intressantare fenomen. Detta beror inte bara på att hon har vunnit ett prestigefullt kulturpris, eller skrivit musik för teater och film, nej. Det beror på att hon har en annan sorts utstrålning och en variationsrik stil som skiljer sig och brukar står ut. Denna gång slår det dock lite fel när Hyvönen äntrar scenen, tio minuter försenad, och jag känner en viss ambivalens. Frida sjunger lika vackert som vanligt, men hon verkar hålla tillbaka. Det är en ljummen bris som susar igenom publiken, men saker och ting rätar delvis ut sig efter en stund. Det vill dock inte lossna helt. Det känns som brist på välbehövd inspiration. Jag njuter, under kortare perioder, av Hyvönens kompande musiker. I synnerhet av den bedårande vackra cellon. Det låter även bra när tempot höjs, men det är för sällan det sker. Jag vill att den vackra rösten ska träffa mig på allvar. På djupet. Att Frida ska sjunga för mig. Istället sjunger hon mest lite lågmält för alla andra i publiken.
Text: Kristoffer Hanson
