Så stod årets jämte i Badhusparken. När Annika Norlin tågar in är det fyndigt nog till Lionel Richies "Hello" och hon får ett fint mottagande av horderna med 18-åriga östersundstjejer som står längst fram.

I powerballaden "25 days" tänder hon till och i dängan (som hon själv kallar den) "If I don't write this song someone I love will die" likaså.

Och hon står stadigt när hon karaktäristiskt gestikulerar och artikulerar flera låtar från nya skivan. Efter två låtar erkänner hon att hon är nervös:

– Det är alltid mer nervöst att spela i Östersund. Varför då? frågar folk. Folk gillar ju dig där. Men det är väl som att det är mer nervöst att berätta något för sin bästa vän än för ett fyllo på en fest.

Om hon är nervös så märks det inte. Det märks lite för lite till och med. Konserten igenom är hon inte oengagerad, hon är proffsig, men folkligheten får trots lokalpatriotiskt mellansnack stryka på foten den här gången.

Kanske är det avståndet som förstör det. Hello Saferide kräver att publiken får se de små rörelserna, blickarna och uttrycken. Ryktet säger att kravallstaketen står längre bak i år och att artisterna därför får svårare att få kontakt. Synd för Annika.

Men inte gör det något. När hon kör "The quiz" om ett formulär som ska garantera långvarig kärlek utbrister allsång. Årets jämte behöver inget formulär för att älskas av hela Östersund som tycks stå i Badhusparken den här kvällen. Hon är alltid välkommen hem.