Jag bodde på Körfältet en gång i världen. Två veckor innan jag skulle fylla 10 år, 1973, flyttade vi till det då helt nybyggda området.

Vi var de första som bodde i vår bostadsrätt, och själva gården var ännu bara en stor lergrop där gula maskiner bökade runt.

Körfältet nu är så annorlunda mot då. Det som var stort har blivit litet, det som var litet har blivit stort.

När jag cyklar förbi det som alltid kallades ”kullarna”, undrar jag nästan om någon schakt­maskin har kapat toppen på den högsta kullen. I mitt minne var den hög som ett berg och rent livsfarlig att åka skidor utför – i alla fall med stenhårda, så kallade miniskidor av plast. Vi åkte med allt möjligt nedför kullarna – skidor, spark, pulka, hala skor.

Men de var högre då, helt klart var de det. För nu är de ju så små.

Avstånden har blivit så annorlunda också. När vi flyttade till Körfältet var det långt att åka ned på stan. I dag känns det som att ”nere på stan” börjar bara en liten bit från Körfältet.

Hela området känns mycket mindre. Det som i barndomen nästan inte gick att överblicka, är i dag en plats som man promenerar igenom på några minuter.

Cykelvägarna är inte så långa som jag minns, och tennisplanen är inte lika stor. Däremot är alla träd och buskage mycket, mycket större än på min tid. Från mitt fönster kunde jag se till bästisen Anki på Trossgränd, och vi brukade blinka till varandra med ficklampor. Men det är länge sedan växtligheten satte stopp för det.

I min barndom var det inglasade centrumet på Körfältet fyllt av liv och rörelse. Aldrig skulle väl Ica Reveljen stänga, vilken konstig idé!

På bänkarna som stod en bit från den nedre entrén, satt det tuffa gänget – äldre tonåringar som man var rädd för. Ibland kommenterade de dem som gick förbi. Ibland gick man en omväg och gick in från den övre ingången. Så slapp man vara rädd.

Varför känner jag ett sådant vemod? Kanske för att inget av det som var mitt Körfältet finns kvar där. Inte pappa, inte mamma. Inte mina vänner och skolkamrater. Biblioteket försvann för 100 år sedan, och affären har stängt sedan länge.

Några tuffingar syns inte till, om de inte numera är några av pensionärerna som spelar boule på grus­planen.

Jag blir vemodig när jag tittar på gamla fotografier av våra barn också. Vart tog de vägen, de där små varelserna som lekte i vårt hus? Och vad hände med deras föräldrar, som ser alldeles oförskämt unga ut, nästan som barn själva?

Kanske är det så enkelt att det är tidens gång som får mig att känna vemod.

Aldrig märks det så tydligt som när man besöker sin barndoms tasse­marker.

Just i år har jag bott 20 år, två decennier, i övre Torvalla – ändå känns det som att rötterna finns kvar på ett märkligt sätt på Körfältet.

Efter nio år på Krutvaktargränd gav jag mig ut i världen, och när jag så småningom flyttade tillbaka till Östersund blev det till en egen lägenhet. Körfältet förpassades till mitt förflutna, nu var jag på väg mot fram­tiden.

När jag nu cyklar genom Körfältet förnimmer jag ett svagt eko av hur framtiden tedde sig då.

Är det det som gör mig så vemodig?

Men kullarna var högre på 1970-talet, det är jag nästan helt säker på.