Man ska inte gråta över spilld mjölk
– men ibland kanske det ändå kan vara förståeligt?
Konnässörer av inhemska mejeriprodukter vet att åskan kan få tjockmjölk att skära sig.
Relaterat
Men att de kraftiga åskoväder som svepte över länet i veckan kunde få rent företagsekonomiska konsekvenser var en överraskning. Men i torsdags inträffade det. Då kom beskedet att Arla och Milko går samman.
Ordvitsarna lät inte vänta på sig: Nu sinar det för länets bönder, nu ska man mjölka ur det sista som går ur Milko, man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Man ska inte gråta över spilld mjölk – men ibland kanske det ändå kan vara förståeligt? Nu får Milkobönderna sänkt ersättning, och mbl-förhandlingar med de anställda står för dörren. En lokal företagsepok går i graven.
I ett län där så mycket har fått prefixen Jämt-, Storsjö- och Z- i namnen, och där lokalpatriotismen firar triumfer, var det naturligtvis en sorgens dag.
Tänk att ingenting kan få vara som det alltid varit! Nu slukar det profithungriga glufsglufsföretaget Arla upp det regionala, lokalhistoriskt djupt förankrande Milko.
Det hette NNP när jag växte upp – Nedre Norrlands Producentförening. Minns ni att det stod Enenpe i en röd mun på messmörsförpackningarna? Ännu längre tillbaka var namnet JMF, Jämtlands Mejeriförening. Nu tas allt detta ifrån oss. Inte ens Thomée får vara kvar!
Men torsdagens historiska offentliggörande via en presskonferens i Stockholm, hade förebådats av otvivelaktiga järtecken: försäljningen av Fjällbrynt, försäljningen av mejeriet i Sundsvall, och, kanske värst av allt, de nya mjölkförpackningarna som länets fingrar har haft så svårt att öppna. Det kunde bara sluta på ett sätt.
En liten ljusglimt är att messmöret än så länge fortfarande tillverkas i Östersund – messmörets huvudstad.
TT:s sammanfattning i torsdags kändes lätt vemodig, trots att den bara innehöll torra fakta. Men det var lätt att lägga till sina egna bittra tolkningar mellan raderna:
”Drygt 330 personer arbetar i Milkos anläggningar i Östersund och Grådö i Hedemora. Företagets omsättning förra året var drygt 2,2 miljarder kronor.”
Ja, där ser man, det är förstås 30 lata chefer som kvitterar ut feta månadslöner trots att de bara sitter och rullar tummarna, allt medan bönderna släpar sig fram på ruinens brant. Varför kunde ingen styra upp det här i tid?
”Milko är en liten spelare på mejerimarknaden, jämfört med Arla, ett globalt mejeriföretag med drygt 16 000 anställda.”
När NNP gick samman med Milko ängslades vi över vad som skulle hända med jämtländsk mjölk i västernorrländska tappar. Klarade man av den varliga hantering som krävdes? I det nya företaget kommer jamtmjölken att spädas ut till knappt förnimbara nivåer. Snacka om att kasta pärlor för svin!
”Koncernen ägs av svenska och danska mjölkbönder.”
Vad vet de på Stureplan och Tivoli om Storsjö Svart lagrad 31 % och Fjällfil? Inte ett smack! Vi som knappt hämtat oss från förlusten av Vålåloffen*!
”Arla har produktion i 13 länder.”
Och nu kan de lägga till en liten strävsam republik i Norrland.
”Arla hanterar i dag omkring 50 procent av den totala mjölkproduktionen i landet. Efter en fusion ökar andelen till runt 60 procent”.
Ja, sug ut oss bara! Förut gick pengarna till sågverken på kusten, sedan kom kraftverksbolagen och tjänade storkovan på våra vattendrag. Men vänta ni! Snart stänger vi av elen till ismaskinerna på Café Opera och stoppar ostleveranserna från Skärvången till Nobelfesten. Då ni ...
Eller också kan man säga så här: Ingen ko på isen. Vi kommer att kunna dricka mjölk och äta ost även i morgon. Att starta mejeriföreningar och företag har sin tid, att lägga ned eller gå samman har sin. Och nu var det dags. Det hade helt enkelt blivit skinn på mjölken.
* Vålå-loffen är en saligen avsomnad ostsort.
